Donatorn räddade hennes liv

Färgerna är djupa och luften klar.Jag andas utan att tänka på att det går lätt och automatiskt. Jag har läst lite om Angelicas livsresa på hennes blogg och hyser ingen tvekan om att det är hon med sin syster Mikaela som står där vid fontänen i Trädgårdsföreningen och väntar på oss

Systrarna är förenade med ett osynligt band. Det har de manifesterat genom att tatuera sig på handleden. Ett snirkligt vackert M pryder Angelicas och ett lika snyggt A Mikaelas. Angelica är nervös, men nervositeten rinner av. Det här är en historia hon har berättat många gånger.

Det rosslar ibland när Angelica andas. Då och då, men inte ofta, blir talet lite sluddrande. Det är egentligen det enda som skvallrar om att hon varit väldigt, väldigt sjuk.

– Jag är fortfarande för sjuk för att jobba eller plugga, men jag har en helt annan energi än före operationen, säger hon.

Angelicas föräldrar fick reda på att hon hade cystisk fibros redan när hon var 1,5 år. Då gav man inte patienter med den sjukdomen hopp om ett långt liv. Nu kan man göra mycket mera och framtiden ser ljusare ut för dem som drabbas. Men sjukdomen kräver daglig träning, många sjukhusbesök och mycket mediciner. Det blev vardagsmat för Angelica.

Och för Mikaela.

– Vi bråkade som syskon gör, säger hon.

I oktober förra året såg de en film tillsammans. Det kan ha varit "Allt för min syster". Kanske var det då de för första gången insåg hur viktiga de var för varandra. I filmen dör den ena av två systrar. Då började de kalla varandra "Min allra käraste syster".

Den 10 januari i år skjutsade Angelicas pappa Niklas henne till sjukhuset. Hon trodde att det skulle bli en av de vanliga resorna. En antibiotikakur och sedan hem igen. Men så blev det inte. Hon hade väldigt svårt att andas, så svårt att hon till sist ropade "jag orkar inte mer, nu får ni söva ned mig."

Och så blev det. Den 13 januari fick Angelica somna. Hon kopplades till en respirator och blodet syresattes utanför kroppen.

– Blodet rann genom en slang ut till en maskin som syresatte det och sedan tillbaks in i min kropp.

Angelica var ovetande om den dramatik som utspelade sig under de knappt fyra veckor hon var nedsövd. Hennes närstående fick veta att hon behövde en ny lunga, snabbt. Så snabbt att hon sattes på en så kallad "urgent list" vilket innebär att organet eftersöktes i hela norra Europa.

– Den tiden var riktigt, riktigt jobbig, men vi fick mycket stöd. Både i skolan och på nätet, berättar Mikaela.

Det var under dessa veckor som hon lät sig tatueras ännu en gång. På vristen står nu för alltid " Min allra käraste syster."

Den 28 januari 2014 kom att bli datumet för Angelicas återfödelse. Det var en snöstormig natt som lungorna flögs in till Lund någonstans ifrån och operationen kunde påbörjas. Den tog tolv timmar.

– När jag vaknade var det första jag såg min mamma som sa; hej gumman, du är i Lund, du har fått nya lungor och allt har gått bra.

Angelica får leva med att hennes kropp kan komma att vilja stöta bort det främmande organet. Men det tänker hon inte så ofta på.

– Jag vet inte ännu vad jag vill med min framtid. Nu ligger så mycket öppet. Förut var många dörrar stängda eftersom jag var så sjuk. Nu har jag såå mycket energi.