Det säger Catherine Gardell, brobyggare i kommunens brottsförebyggande grupp. Hon borde veta.
För hon var mobbad och hotad; umgicks med kriminella kompisar – och hade samtidigt en trygg och stabil uppväxt och en kärleksfull familj. Hon är en blandning av utanförskap och stabilitet; av det balanserade lagom och jakten på kickarna och spänningen.
Kanske den perfekta blandningen för en brobyggare. Catherine Gardell har sina rötter både här och där och hon kan därför knyta ihop, förstå och förklara flera sidor.
Hon har jobbat med ungdomar med psykosociala problem i tio år och som brobyggare sedan i februari. Arbetet riktar sig till unga som är på väg i fel riktning; de som ägnar sig åt missbruk, drogförsäljning och kriminalitet.
Målgruppen är 10-20-åringar – men majoriteten är under 16.
– Droger säljs på alla skolor i stan och av allt yngre elever, säger hon. De som är över 16 har oftast gått så långt att vi måste slussa dem vidare till andra instanser.
Att försäljningen går ner i åldrarna beror på att de äldre i allt högre utsträckning väljer att använda yngre kamrater som inte är straffmyndiga.
– Därför är det inte så smart att blanda gymnasie- och högstadieelever på samma skola. De yngre ser upp till de äldre, och de blir utnyttjade utan att förstå de långsiktiga konsekvenserna.
En del unga kommer ur problemen helskinnade och andra blir kvar i missbruk och kriminalitet.
– Där det finns en bra kontakt med föräldrarna och där de vuxna markerar att beteendet inte är ok, där kan vi hjälpas åt. Det är många som vill lägga ansvaret på skolan och på andra aktörer, och visst påverkar de – men hemmet och föräldrarna har avgörande betydelse.
Catherine Gardell var åtta månader när hon kom till Sverige, från Indien till Hjulsbro.
– Det enda jag vet om tiden innan är att jag hade upplevt flera separationer redan. Det tog ett tag innan jag knöt an till någon och det finns en tomhet i mig som kan kopplas till brist på anknytning under de där allra första månaderna. Jag har svår separationsångest och jag kan fortfarande stänga av helt och hållet när det blir alltför jobbigt omkring mig.
Däremot har hon aldrig saknat sina biologiska föräldrar.
– Jag är övertygad om att min biologiska mamma lämnade mig för att jag skulle få ett bättre liv. Och det fick jag – med kärlek, gränssättning, trygghet, allt jag behöver. Mina föräldrar finns här, i Sverige.
Det var i högstadiet det började gå utför i hennes eget liv. Hon blev mobbad, speciellt av en kille som misshandlade henne vid flera tillfällen och utsatte henne för sexuella övergrepp.
– Jag utvecklade ett självskadebeteende, säger Catherine, jag gjorde mig själv fysiskt illa. Jag försökte ta livet av mig två gånger. Men efter andra gången insåg jag att jag vill leva. Jag måste ta tag i mitt liv.
Och så bytte hon, utan att vara medveten om det, ett fysiskt självskadebeteende mot ett psykiskt.
– Jag utsatte mig för faror, jag umgicks med kriminella och blev vittne till grova brott, säger hon. Det ledde till att jag blev hotad, kom i konflikt med fel personer och utsattes för grov misshandel.
Allt det här gör att Catherine i dag vet hur det funkar bland de kriminella, hon kan miljön och vet hur det funkar. Hon förstår också lockelsen i det spännande livet, statusen det ger – och konsekvenserna av det på sikt.
– Mina föräldrar har verkligen fått stå ut med mycket. Jag ville hoppa av gymnasiet, till exempel, men det fick jag inte. Däremot fick jag byta linje. Jag är oerhört tacksam över att mamma och pappa har stått fast vid vissa saker.
Efter barn- och fritidsprogrammet på gymnasiet fick Catherine jobb på HVB-hem, hem för vård eller boende.
– Efter ett par år insåg jag att jag behövde utbildning, så jag läste till behandlingspedagog. Där fick vi jobba mycket med oss själva. 2012 fick jag en ADHD-diagnos, och medicinering, och väldigt många pusselbitar föll på plats. Hyperaktiviteten och sökandet efter kickar fick sin förklaring.
I dag ser hennes liv annorlunda ut. Hennes uppdrag är att fungera som länk mellan ungdomarna och andra aktörer runt omkring, och det är bara möjligt om man begriper drivkrafterna på riktigt. Catherine får användning både av sin utbildning och sina speciella erfarenheter.
Bästa kompisen Sebastian träffade hon på Lunarstorm när hon var 16, och han blev hennes man för några år sedan och pappa till Alessandro.
– Vi har gått från botten till toppen, säger hon och skrattar. Både personligt, emotionellt och ekonomiskt. Vilken resa vi har gjort! Jag har haft tur och jag har haft en trygghet i grunden som räddade mig.