Det är som att fika med två nyförälskade tonåringar. Fnitter, glittrande ögon och händer som söker varandra. Snart sex år har gått och deras livs kärlek visar inga tecken på att mattas av. Tvärtom, den är så påtaglig att novemberfrosten smälter runt dem.
Frågan är om jag någonsin träffat två så förälskade människor i hela mitt liv. Det finns en sådan påtaglig kraft av värme och kärlek runt de här 80-plussarna att jag blir helt betagen. Hur är detta möjligt?
Både Birgitta och Ingvar gifte sig i unga år och fick ett respektive fyra barn. Både blev ensamma sedan deras make respektive hustru plötsligt gick bort. Senare träffade båda kärleken igen och blev sambo, men även de relationerna slutade med dödsfall.
Ensamheten tärde dem båda. Livet var tomt och innehållslöst.
2011 fick de var för sig idén att gå med i vänsajten 60+ på nätet, Birgitta Algotsson (som hon hette då) i Linköping och Ingvar Ahlinder i Karlstad. Grundtanken var inte att finna kärlek, det tedde sig alltför utopiskt, men en vän vore fint. Att samtala och kanske resa med.
Birgitta snubblade över en profil, en man som sade sig vara ”lång och lat”. Och en sådan oemotståndlig beskrivning kunde hon ju inte ignorera.
Samtidigt såg Ingvar Birgittas profil, men tycket i ärlighetens namn att bilden inte var mycket att ha . . .
Ingvar reste till Östergötland från Karlstad för en kort träff, det gick ett par veckor och sedan bjöd han henne till Wienersymfonikernas nyårskonsert i hemstaden. Han visste ju hur förälskad hon är i dem, men inte att hon pladask skulle bli minst lika förälskad i honom.
När helgen var över skjutsade han hem Birgitta till Linköping. Och blev kvar.
När de ska förklara vad som hände pratar de i munnen på varandra. De var som två pusselbitar som bara fastnade i varandra. Det behövdes inget jämkande. Allt bara satt där, allt bara funkade.
Att fortsätta utan varandra var fullständigt otänkbart.
Ingvar flyttade ned från Karlstad och in hos Birgitta i Linköping, dels i huset i Ljungsbro.
– Jag betraktar det här som ett mirakel. Inte kan väl slumpen åstadkomma något så helt fantastiskt? frågar sig Birgitta.
Ingvar kontrar:
– Jag kände direkt att denna kvinna får jag inte gå miste om. Så jag friade efter bara några månader. Vi höll det hemligt för de flesta, det här var mellan mig och Birgitta.
Med åren har kärleken djupnat, när de lärt känna varandra allt mer. Den 17 september firade de fem år som gifta.
De älskar att visats i huset de har i Ydre, där Ingvar renoverat hela köket och där de målat och tapetserat. (Så där väldigt lat är inte den långe karl’n!)
De älskar att diskutera.
De älskar att lyssna på musik.
De älskar att sitta tysta intill varandra i timmar, då när Ingvar lägger avancerad datapatiens och Birgitta löser korsord eller sudoku.
Men framför allt älskar de varandra. Var de är eller vad de gör är sekundärt.
Kärleken struntar i ålder. Kärleken ser inte skavanker. Den kan finnas där, för den som vågar söka.
– Jag sörjer att vi inte träffades när jag var yngre, säger Birgitta. Nu hoppas jag att vi blir minst 115 år, så att vi får många fina år tillsammans.
Bådas skräck är att den andra ska gå bort först, att bli ensam kvar.
– Vilken ynnest det vore att få dö tillsammans, hand i hand, utbrister Birgitta.
Och hennes kärlek ler varmt mot henne, suckar lite och säger:
– Ja, det vore det verkligen!