itt hem är min borg säger Stefan Andhé när vi möter honom i stadsdelen Hammer-smith.
Borgen är en liten enrummare i ett på utsidan trist höghus i stadsdelen Ravenscourt Park i sydvästra London. Visserligen är huset aningen bedagat, men innanför porten är stilen klockren art deco från tidigt 30-tal.
Han flyttade hit för åtta år sedan efter att ha letat länge efter en ny lägenhet.
-- Jag ville ha en med fönster på tre sidor, jag ville ha en enrummare med utsikt.
-- Jag såg på miljoner lägenheter och plötsligt fanns den bara där, som genom ett under.
Han menar att lägenheten är ett exempel på en livsfilosofi han alltid burit med sig: Att man inte skall springa efter lyckan.
-- Dröjer man och vågar stanna så kommer den ikapp dig.
Enrummaren är liten men har tre väggar med fönster eftersom arkitekten fick för sig att göra ett utsprång på huset.
-- Solnedgången är magnifik och man ser ända till vattentornet i Kew. Lutar jag mig ut kan jag se Themsen.
I fjärran skymtar också "London Eye", det gigantiska pariserhjulet som förfular Londonstranden sedan några år.
Få har dock sett utsikten.
-- Det är nästan ingen som varit här. Jag undviker jättemycket att ha besök, säger han.
Lägenheten är ombonad. En väl insutten rökfåtölj på en mjuk matta, tavlor, foton och en samling sprucket porslin. Den lilla toaletten har också en vägg fylld med porslin.
-- Jag har en lidelse för saker som fått sig en törn, och vem har inte det, säger han.
Köket är litet och används knappast.
-- Jag lagar inte mat själv. Jag är nog en fruktansvärd matfriare som gärna går till andra och äter, skrattar han.
På skrivbordet tronar den slitna gröna skrivmaskinen av märke Olympia.
-- 14 böcker har jag gett ut och alla har gått genom min Olympia.
Dator och ordbehandlare är inte aktuellt.
-- Varför skulle jag överge min älskarinna som varit mig så trogen?, säger Stefan.
-- Tänk att från den där lilla maskinen så kommer ord. Men Olympia hon är krävande...
I kylskåpet finns ett stort lager av färgband.
-- Jag är livrädd för att de skall ta slut. Så jag kan inte hålla mig när jag får chansen att köpa lite färgband. Då köper jag för säkerhets skull.
Stefan Andhé säger att han absolut inte är en utlandssvensk som flytt Sverige.
Han har alltid tyckt om England.
-- Jag blev blixtförälskad när jag som 14-åring kom till Bradford 1959 och kände lukten av kolrök. Men det England jag mötte där, det finns inte kvar idag. Lika lite som 50-talets Linköping.
I dag är hans förhållande till Linköping smärtsamt.
-- Jag kommer ihåg stan från tiden när jag var barn. I dag är Linköping en stad där man bebygger parker och grönområden.
Så är det dags för den dagliga långpromenaden.
Värmen bränner under fötterna när vi går ut på King Street, det är en vidunderligt varm dag i London med 28 grader i skuggan.
Stefan Andhé hälsar på Mena i den lilla indiska affären intill och svänger sedan in på en stilla gata, Black Lion lane, och plötsligt blir det nästan tyst. Trafiken hörs bara som ett stilla brus. Vackra hus och fina bilar andas exklusivitet.
Vi är på väg emot "maktknappen". Motorvägen A4 med dess brus möter oss nämligen med full kraft några kvarter bort.
Stefan lyser upp.
-- Nu skall vi göra något jag gillar, säger han.
-- Vi skall trycka på maktknappen.
Han trycker på knappen för grön gubbe och liksom ett trollslag stannar all trafik upp och det blir nästan tyst.
-- Det är nästan som man skulle vilja gå tillbaka över vägen igen, skrattar han förtjust.
Men vi går vidare. Nu hamnar vi plötsligt i kvarter med smala gator och vackra georgianska hus utmed Themsen. Husen har små gräsplättar där folk ligger och solar, dåsar, dricker öl eller fikar. Änder och gäss svärmar runtom oss.
Lite längre bort skymtar vi en pub vid floden där folk lojt halvligger och dricker öl. Hammersmiths gröna järnbro från 1887 syns i fjärran.
Vi går längs floden där pilarna böjer sig mot vattnet.
-- Jag tänker alltid på Stångån när jag går här, säger Stefan.
-- Du vet i Tannefors, mitt emot Gripens gamla fabrik. Det här är liksom en parallell värld till Linköping.
Snart syns en gammal kyrka, Chiswick Parish church. På kyrkogården invid floden står gråa lutande gravstenar.
Stefan Andhé pekar ut makarna Philip och Lucy de Loutherbourgs gravsten. Han var porträttmålare och hustrun hypnotisör.
-- Vilka människoöden, säger han och man anar att paret kanske kommer att dyka upp en dag i hans texter.
Nästa maktknapp för oss in i en stor park, Chiswick Park. Vi går utefter en stig och plötsligt känns det som om vi befann oss i Trädgårdsföreningen i Linköping.
Ännu ett besök i den parallella världen väntar oss. Mitt i parken tronar ett sommarslott med kupol.
En liknande men mycket mindre byggnad står än i dag kvar inklämd mellan Trädgårdsföreningen och hyreshusen vid Djurgårdsgatan.
Parkens servering är inte speciellt vacker, en fyrkantig byggnad i funkiststil från 30-talet. Byggd i betong och med golvplattor i linoleum som delvis har lossnat.
Ekot och akustiken slår an nya strängar i minnet: Tinnis, Tinnerbäcksbadets fik. Det är bara saftautomaten med ett tryck för svag apelsinsaft och två för stark som fattas. Stefan Andhé skrattar gott åt tanken att vi befinner oss i Tinnis fik.
Vi får jättelika äppelkakor och café au lait.
En stund senare öppnar en ny maktknapp vägen tillbaka till Ravenscourt Park. Där, vid en sval öl på en pub, börjar jag fråga honom om livet och böckerna.
Vad ser du för dig framöver?
-- Den här våren och sommaren är jag en annorlunda människa. För det här året blir det ingen bok.
Frånsett de två första böckerna har det varit en bok per år att signera vid bokmässan i Göteborg .
-- Det pågick länge. Det var fantastiskt och det var en nåd att orden kom. Men plötsligt kände jag att jag måste pröva på hur det var att inte skriva en bok. Nu har jag fått tid att fundera på varför vi är här på planeten.
Jag har märkt att du inte nöjer dig med att säga goddag och adjö till de människor vi mött? Du konverserar med dem? Är det för att få stoff till dina böcker?
-- Det finns ingen sådan baktanke. Jag har aldrig tänkt så. Det är nog min mammas uppfostran som ligger bakom. Men när du säger det så är det nog rätt. När man öppnar för ett samtal, det är då man gör det möjligt att få impulser och idéer.
-- Plus det klassiska, att man tjuvlyssnar.
Stefan Andhé säger att han föredrar dialog framför "den ständiga jagformen".
-- Det är lättare att få fram och behandla idéer i dialogform än att predika i jagform. Genren är full av "jag". "Jag anser," jag tycker..." Inför man momentet kommunikation flyter det lite smidigare.
-- Och det är mycket roligare att skriva om två gubbar som pratar över ett bullfat.
Stefan Andhé menar att man måste vara försiktig om man skriver i jag-form.
-- I jagformen måste det finnas ett identifierbart "vi" bakom. I ren jagform måste man tänka efter och se till att det finns en identifikation hos läsaren, annars blir det totalt ointressant.
Du skriver ofta om saker vi kan identifiera oss med. Trehjulingen eller en speedwaycykel man haft som barn. Gör du det medvetet?
-- Nej det är vanlighetens höga visa som gäller oss alla som jag trallar. Att i det allra minsta, i det till synes obetydliga, det är där som livsundret finns och det är där det uppenbarar sig.
-- Men det är säkert många som inte resonerar så, säger han eftertänksamt.
-- Jag fick en gång ett argt brev från en dam som sade att hon var "sååå trött" på mig
"Vad är det att berätta?" skrev hon.
"Om en sommarstuga och en mamma, det har väl alla haft."
-- Då skrev jag tillbaka att det är just det som är poängen. För det är jättelätt att hitta exotiska miljöer och egendomliga saker att skriva om när man bor i en så stor stad som London. Men inte alls lika lätt egentligen att hitta in i det där enklaste.
Tror du att kåseriet kommer att leva kvar i bokform.
-- Jag har ingen aning. Det kanske är en föraktad genre. Det betyder helt enkelt småprat. Men småprat kan vara olika.
-- Det kan vara otroligt allvarligt, det kan vara djuplodande, det kan vara löddrigt som ett bubbelbad. Vi som är födda på 40-talet är ju uppfödda med kåsörer som Cello, Kar de Mumma och Bang. Då var hela syftet att få läsaren att gapskratta.
-- Det övergav jag, och nu kan jag vara precis så arg och elak som jag vill.
Stefan Andhé säger att den som tror att ett kort kåseri är lätt att skriva har fel.
-- Massor av kåserier är helt enkelt en idé som skulle ha räckt till en hel roman. Man ägnar massor av tid och hårt arbete till att komprimera ned det.
Du skriver korta kåserier, men när man läser dem så fyller man gärna ut dem med egna tankar och ord.
Det är precis sååå det fungerar, säger Stefan engagerat.
-- Ernest Hemingways teori om att stryka i en text är jätteintressant. Han ansåg att det man stryker bort på ett mystiskt sätt lever kvar i den text som återstår. Det bortstrukna berikar det man behåller för det har en gång funnits där.
-- Det är precis som med källforskning, det skall man göra men glömma det innan man skriver. Annars tynger det ned texten. Men det känns i texten att skribenten har ett hum om det han skriver.
-- Jag har alltid sagt att om skall man skriva skall man varje dag läsa Bibeln, isländska sagor och Kid Severin. Det menar jag på allvar. Då lär man sig att uttrycka sig lakoniskt och att förenkla.
-- Kid Severin hade den där kvickheten som det låg massor av hårt arbete bakom. Men så kan jag också driva mig till vansinne genom det där finliret med texten.
Stefan Andhé återkommer flera gånger under vårt samtal till åldrandet och hur han upptäckt det underbara med att börja bli gammal. Om livshungern som överraskande drabbade honom när han kommit över de 50.
--Det hade jag ju aldrig trott när jag var i tonåren.
-- Nu när jag är äldre är det ju så att jag kan berätta om hur det var i Linköping 1954. Det är en sorts auktoritet. Minns jag fel spelar det ingen större roll. Det här är vad JAG minns.
-- Det är det som gör det så fantastiskt att bli äldre. Att man för varje år som går har mer och mer att berätta. Och det är intressant att ställa det förflutna, som är ett främmande land, mot nuet. Det är en teknik som man kan använda om och om igen och det blir aldrig tråkigt.
Att bara gå på en gata i Linköping och se hur där ser ut.
Att minnas hur det en gång kändes när man hoppade för att man bara fick gå på varannan gatsten.
M