Där på trottoaren ligger den krossade tegelstenen. Sekunden efter att de passerat föll den från taknocken, sex våningar upp.
Tegelstenen dödade ingen. Men kom att inverka starkt på Håkan Stenbäcks fortsatta yrkeskarriär.
Den karriären omfattar 43 års polisliv – och nu är det dags för pension. Linköpingsborna har mött Håkan Stenbäck på stans krogar, i skolornas uppehållsrum, på cykelpatrullering genom stadsdelarna. Han har medverkat på samverkansmöten, nätverksträffar, föreläsningar. Han har rört sig bland skolungdomar, pensionärer, nysvenskar, politiker, tiggare, tjänstemän, studenter. Kan man säga att Håkan Stenbäck är en kändis? När jag ska möta honom för intervjun står han redan utanför konditoriet i city, i samtal med en herre som inte vill avsluta. Medan vi dricker kaffe och pratar om åren i poliskåren morsar och vinkar minst fem personer i lokalen. Det är min bild av Håkan Stenbäck; igenkänd, känd. Uppskattad.
Första gången jag som reporter möter Håkan Stenbäck är 1999, på ett av hans arbetspass i yttre tjänst. Det är mörk november, på bussen från Ljungsbro in mot stan har det blivit bråk. Busschauffören har larmat polis. Stenbäck och kollegan tar ölburkar från minderåriga onyktra passagerare och häller ut ölen i diket. Ingen tjafsar emot. Poliserna lämnar inget utrymme för förhandling. I Corren blir det en text om busschaufförers arbetsmiljö och polisens vardag.
När jag många texter och drygt 19 år senare, på den sista blötsnöiga, mulet fula dagen i januari 2018 ringer till Håkan Stenbäck för att fråga om jag får intervjua honom inför pensionen är han upptagen – som alltid. Men svarar i telefon – som alltid.
– Jag är på Folkungaskolan. Pratar med ungdomarna på språkintroduktionen. Det är viktigt att de får höra att de måste plugga ordentligt och att de måste undvika att hamna på fel sida lagen. Annars kan det skita sig med deras uppehållstillstånd. Kan du ringa senare?
När jag ringer senare muttrar han lite avvaktade. Pensionsintervju? Kanske.
Sedan kommer berättelserna. Och de spänner från uppväxten på Söder i Stockholm, över åren som fotbollsspelare i Djurgården, flytten till Sandviken, flytten till Linköping, till Örebro, tillbaka till Linköping. Polisutbildningen som fadern, själv polis, motsatte sig. Och berättelserna om två långa och inte ofarliga utlandsuppdrag i Bosnien och Kosovo.
Håkan reste till Bosnien för första utlandstjänstgöringen för FN 1995. Jugoslavien var i upplösning, kriget brann. Håkan och kollegan från Sverige hade i uppdrag att bevaka polisstationer och ett fängelse och hjälpte till med att få iväg konvojer med förnödenheter till det omringade Gorazde.
– Kunde andra människor leva där så kunde väl vi, säger Håkan om hur han resonerade innan han reste.
Samtidigt benämner han området som ”en förgård till helvetet”. Och berättar om förödelsen, döden. Om flygningarna in och ut ur Sarajevo där de ryska plan som FN-tjänarna reste med kunde bli beskjutna av serber. FN-folket som skämtade för att hantera oron, flygen som fick namnet ”Maybe Airlines” för att med skrattet hålla rädslan för nedskjutning ifrån sig så gott det gick.
Och han vill berätta om människorna:
– Att se de där människornas lycka, när vi kunde hjälpa dem med saker. Det är nästan den starkaste känslan från den tiden.
Efter ett år hemma, då vår träff vid fyllebussen från Ljungsbro ägde rum, packade Stenbäck väskan för nästa utlandstjänst. Till Västsahara var det tänkt – men i sista sekund blev det istället Kosovo där Håkan blev chef över ”Special operations” i Mitrovica. Han beskriver det som ett ständigt högriskuppdrag, med tungt beväpnade transporter av serbiska politiker, pengar och fångar genom det krigshärjade området.
Erfarenheterna från utlandsuppdragen underlättade polisjobbet när han kom hem och jobbade som chef för närpolisstationen i Skäggetorp, säger Håkan. I området bor många utlandsfödda som lättare fick förtroende när polisen visade sig känna till städer och byar i deras hemtrakter.
Men bara underlättade? Jag frågar hur det var att komma hem. Till Linköping, jobbet, lunken. Efter kriget, mötena, dödandet, det omätliga mänskliga lidandet. Hur står man ut med vardagen i ankdammen då?
– Jag tänkte att det faktiskt är jag som måste ändra mig tillbaka igen, till hur jag var innan jag åkte. Annars skulle man nog inte stå ut.
Varför fattar man beslutet att lämna familj och jobb för att resa till en plats där man utsätter sig för en reell risk att dö? Från Håkan Stenbäck kommer först en motfråga. ”Varför? Har inget bra svar. Nyfikenhet? Andra kulturer? Bra betalt? Det är så tryggt i Sverige att det nästan blir tråkigt? Mitt i allt elände har jag ändå solskenshistorier där vi kunde göra mycket gott för oskyldiga människor.”
Men sen kommer historien om pistolskottet som var en tegelsten, på Långholmen 1976. Och det kanske är det mest sanna svaret.
– Man kan alltså spatsera på gatan och få en tegelsten i huvudet och så är det godnatt. Det gjorde mig till fatalist. Min slutsats blev att det är ingen idé att oroa sig, det blir ändå inte som man tänkt sig när man tar ner skylten.
Fyra år efter ölbeslaget på bussen möter jag Håkan Stenbäck som närpolischef på polisstationen i Skäggetorp. November 2003, området upplever allt starkare social oro, det är spänningar och motsättningar mellan etniska och sociala grupperingar. Inne på polisstationen sitter fem arga tonårskillar. Amin, Johnny, Mansour, Alex och Almed finns avbildade i tjocka pärmar hos polisens utredare med anmälningar och domar. De punktmarkeras, polisen gör deras kriminella liv svårt att leva. Men nu har de kommit till stationen frivilligt. De vill snacka. Och de upplever ändå att polisen lyssnar.
Förtroendet de känner för polisen får dem att säga okej till en intervju med journalisten som vill veta hur de ser på livet som kriminella. Polisen är bekymrad över att killarnas livsstil drar till sig yngre, en del så unga som 12-13 år. Amin, Johnny, Mansour, Alex och Almed tycker själva att det är ett problem. Och de ser polisen som en lösning, en trygghet. När jag frågar vad man kan göra för att barn inte ska sugas upp i kriminella gäng förlitar sig Amin på ordningsmakten: ”De måste låsas in hos polisen.”
Skäggetorp, där Håkan Stenbäck var polis och polischef under sex år, finns med på Polismyndighetens lista över landets hårdast socialt utsatta områden. Där bor många personer med härkomst i andra länder och i de kriminella grupperingar som finns har nästan alla utländsk bakgrund. Medan det kan vara ett känsligt ämne för vissa har Håkan Stenbäck inga problem med att prata om det.
– Man måste våga tala sanning. Annars kommer man aldrig till en lösning, säger han.
Samtidigt som han lagt ned timmar och åter timmar på att möta ensamkommande asylsökande barn och unga för att berätta för dem om Sverige och berätta för Sverige om dem, räds han inte att tala om afghanska killar som en riskgrupp. Unga män som flytt ett elände de inte vill återvända till, inte ens om de får ett utvisningsbeslut från Sverige. De riskerar att dras till kriminalitet som en snabb lösning på behovet av pengar. På samma sätt har han arbetat med tiggande migranter. Han har engagerat sig för dem, sökt upp dem i deras läger på Tornby, under bron vid Stångån, på Tinnerö, på Stadsmissionens mottagning Crossroads. Men han viker inte för att diskutera att vissa av dem inte bara tigger utan även är kriminella.
När den nya nationella Polismyndigheten infördes 2015 gick protestvågorna höga. Omorganisationen beskylldes för att vara illa skött och poliser sa upp sig medan dåvarande rikspolischef Dan Eliasson fortsatte att hävda att polisen nu skulle ”komma närmare medborgarna än någonsin”.
– Om du kommer på ett sätt att komma närmare medborgarna, ring mig, sa Håkan Stenbäck lakoniskt till kollegor i korridorerna.
Stenbäck valde att stanna till pensionsdagen. När han nu lämnar, gör han det lika kritisk mot polisens närhet till allmänheten som då. Polisen är inte alls närmare medborgarna och frågan är om det någonsin sker, anser han.
– Det här med ”närmare medborgarna” köper jag bara inte. Det verkar ju som om det ska ske på polisens villkor, säger han.
Hur kommer man närmare medborgarna? Företrädare för polisen som jag intervjuat under åren med omorganisationen har framfört att det kan ske på olika sätt; att det blivit lättare att mejla och skriva till polisen på Facebook, till exempel. För Håkan Stenbäck är bilden klar: Närmare kommer man genom att vara ute och träffa medborgarna, på riktigt, och prata med dem.
När jag frågar vilken del av poliskarriären som varit bäst, säger han:
– Alla åren har varit bra. Intressanta. Men vara ute och åka radiobil har alltid varit det som jag tyckt har varit allra roligast. Det tycker jag än i dag.
Annars är det inte ovanligt att poliser med stigande ålder vill bort från gatan och skiftjobb och in till kontorsjobb och utredningar. Inget för Stenbäck. Han provade men gillade det inte.
– Jag blev sjukskriven en gång när jag hade dragit av hälsenan. Blev gipsad och skulle vara hemma åtta veckor. Jag klarade en vecka, sen skaffade jag färdtjänst och åkte in till jobbet. Fick sitta med trafikutredningar… Lågt tempo och för få kickar har aldrig passat mig.