47-åriga Josefine Fröjd gläntar på dörren till gym- och massageverksamheten i hjärtat av Mjärdevi och välkomnar in i lokalen. Genom sitt företag hoppas hon kunna hjälpa människor till att orka med vanliga vardagsutmaningar – som att cykla till jobbet i motvind, skotta snö utanför huset och bära matkassarna upp till lägenheten om hissen är trasig.
– Det är många som nu har ryggskott och de har bara skottat snö. Det är ju för sorgligt egentligen, säger Josefine som öppnade gymmet för tre år sedan.
För henne är just hållbarhet viktigt – kroppen ska funka. Hon menar att fokus för många ofta ligger på att få musklerna att växa, men inte på vad man kan göra med musklerna sedan.
– Kroppen funkar ju inte riktigt så rent praktiskt. Det funkar inte att bara en biceps jobbar. I vilken övning gör den det?
Josefine ler, tillägger:
– Ja, när du dricker kaffe kanske.
Egenföretagare, med fokus på massage och träning, har hon varit i närmare 15 år nu. Det var en kompis som lyfte behovet av träningsmöjligheter i Mjärdevi – och Josefine var inte sen på bollen.
I 12 år drev hon företaget "I balans Massage & Träning", vilket hon för tre år sedan vidareutvecklade. Företaget, och gymmet, fick då det nuvarande namnet "Grit House".
– Det finns väldigt många fördelar, men extremt många nackdelar också, säger Josefine om livet som egenföretagare.
En fördel är chansen till att styra sin tid. En nackdel är att man aldrig får vara sjuk. Hon berättar att hon har få sjukdagar och att hon var tillbaka på jobbet redan två veckor efter sin förlossning, för att behålla sina kunder.
– Jag tycker om att ha eget, men samtidigt, man har tänkt många gånger att ”gud, vad skönt det skulle vara att vara anställd”.
Träningen är i dag en självklar del av Josefines vardag. Men, det har den inte alltid varit.
Nej, startskottet kom under en rehabiliteringsprocess i tonåren.
– Jag tror det var när jag krockade med en moppe, typ när jag var 15 år. Sedan hade jag någon hästolycka också.
Under den perioden gick det upp för Josefine vad hon kunde göra med kroppen, vilket gav henne mersmak.
– Vi kan ju förstöra våra kroppar ganska bra, men vi kan också göra väldigt mycket bra för kroppen.
Har du några tips för att få, och behålla, en sund relation till träning?
– Att man inte går ut för hårt.
Det kan räcka att träna två gånger i veckan till en början, menar Josefine. Som nybörjare behöver kroppen nämligen mer återhämtning. Hon lyfter också vikten av att hitta en träningsform som känns rolig.
Hon anser också att ordet "träning" ibland behöver avdramatiseras. Hon framhåller att träning inte nödvändigtvis behöver vara synonymt med en timme på gymmet.
– Tröskeln ska vara ganska låg, men för många är tröskeln superhög. Tyvärr.
Varför då, tror du?
– Det är ju det här med att komma i gång. Det är lite jobbigt om man inte har varit i gång på länge, säger Josefine och tillägger:
– Man är lite rädd för att göra fel också, tror jag.
När man väl har kommit i gång, och vill upprätthålla träningen, är det enligt henne viktigt att få den till en rutin.
– Det enda vi har lärt oss för att må bra i kroppen, på flera hundra år, är att vi ska borsta tänderna två gånger om dagen, säger Josefine, som vill att träningen ska vara en lika naturlig vana och rutin.
För att nå dit menar hon att det krävs både struktur och planering. Hon upplever att människor generellt sett är bra på det i sina arbetsliv, men att strukturen och planeringen faller för många när det kommer till deras egen träning.
– De här två timmarna eller halvtimmarna i veckan som du ska ha, de ska verkligen lysa på schemat. Det här är din tid. Den är inte avbokningsbar.
Har du någonsin känt att träningen är ett tråkigt måste?
– Varje pass känns inte underbart när man ska göra det kanske, men man är alltid nöjd efteråt när man har gjort det.
Tror du att du hade upptäckt träningen, om du inte hade behövt rehabilitering i tonåren?
– Svårt att veta...
Josefine funderar, konstaterar sedan att hon inte kommer från någon "träningsfamilj". För hennes egen son är träningen självklar på ett sätt som den inte var för henne under uppväxten, menar hon.
– Har man inte kommit från en sådan familj är det nog svårare, tror jag. Då ska man nog ha tur, säger hon och tillägger:
– Så tveksamt, skulle jag väl säga.
Känner du med andra ord lite tacksamhet för att du behövde den där rehabiliteringen?
– Ja, verkligen.