Att släppa jobbet när de går hem har varit knepigt. "I början var jag väldigt dålig på det, men nu har jag blivit bättre", säger Klara Tunér.
Emma Johansson håller med: "Ja, det går i perioder."
En pojke cyklar i korridoren på US. Han ser ut som vilket barn som helst. Men när han svänger runt ett hörn ser man huvudet bakifrån. Där syns ett stort ärr efter operation.
I andra änden av korridoren kommer två clowner gående. De är utrustade med färgglada kläder och såpbubblor som ska pigga upp barnen. För på den här barnavdelningen för onkologi, neurologi och diabetes vårdas svårt sjuka barn. Det är också arbetsplatsen för sjuksköterskorna Emma Johansson och Klara Tunér.
Hur är det att jobba här?
– Det går i perioder, vissa perioder är tyngre och vissa är lättare, säger Emma.
– Barnen sprider så mycket glädje, men det är också tufft med cancer, diabetes och allt vi har hand om, säger Klara.
Både Emma Johansson och Klara Tunér gick sjuksköterskeutbildningen på Linköpings universitet. Men där upplevde de att det inte var något fokus på hur man tar hand om sjuka barn.
Att jobba med barn tycker de båda är väldigt givande.
– Det är jätteroligt, jag vill inte jobba med vuxna, säger Klara och skrattar.
Med små patienter får man ibland jobba på lite annorlunda sätt. Ska de ta prover på ett barn bedövar de alltid en timme i förväg.
– Man får förbereda föräldrarna och barnet att man ska sticka, berättar Emma.
– Man får göra det på ett lekfullt sätt, tillägger Klara.
"Barnen sprider otroligt mycket glädje. De peppar en när man kommer till jobbet", säger Klara Tunér.
Uppgifterna på arbetet kan variera: "Har vi onkologiska patienter så är det mycket behandlingar, läkemedel och dropp. Handlar det om diabetes är det mycket med att sätta infarter. Med neurologiska patienter jobbar vi mycket med smärtlindring efter operation", säger Emma Johansson.
Relationen med de sjuka barnen blir ofta stark.
– När ett barn går bort blir det tungt. Man har ju lärt känna dem, säger Emma.
Hur hanterar man det?
– Det är en svår fråga för det finns inget riktigt sätt hur man hanterar det. Det går inte riktigt att vänja sig vid det. Det känns lika sjukt varje gång, säger Klara.
Emma håller med:
– Ja, man blir nästan alltid lika chockad även fast det är väntat.
Kollegorna kommer väl ihåg första gången de var med om att en av deras patienter dog.
– Jag tror aldrig att man kommer att glömma någon som går bort. Som tur är det inte så ofta. Man kommer ihåg dem, säger Emma.
– Första gången jag var med om det kände jag mig ganska liten. Man är inte så gammal och har inte varit med om så mycket. Så ska man ta hand om en hel familj. Som tur var hade hon jag jobbat med varit med om det innan. Det var svårt. Allting var svårt, säger Klara.
Emma har aldrig varit på avdelningen när någon har gått bort utan fått beskedet när hon kommit till jobbet.
– Då är det en chock, att nu har det skett. Jag jobbade dagen innan men man var ju ändå inte med på att det skulle ske.
En annan prövande del av yrket är att se barnen lida på grund av sjukdomen.
– Det tuffaste är att se dem må så dåligt, säger Klara.
– Man känner sig hjälplös, säger Emma.
Avdelningen har nio platser där barn och hela familjer kan bo.
När sjuksköterskorna berättar för andra var de jobbar får de ofta starka reaktioner.
– De undrar hur man kan jobba där och säger "Det hade jag aldrig kunnat jobba med" eller "Hur orkar du med det?". Och visst, det är ju hemskt, men det är mycket givande. Det är inte så farligt som man tror. De blir ofta ganska rädda när man säger att man jobbar med barn med cancer, säger Klara.
– Ja, de blir ganska rädda och kan inte alltid fatta varför man har valt det. Ibland när jag inte orkar prata om det så säger jag bara att jag jobbar med barn i stället, säger Emma.
Varför tror ni att folk reagerar så?
– Kanske för att man inte vet så mycket om det. Alla ser inte cancersjuka barn. Det är väl bara något som inte hör ihop, barn och cancer, säger Klara.
Emma Johansson har jobbat på barnavdelningen för onkologi, neurologi och diabetes i ett och ett halvt år och Klara Tunér har jobbat i fyra år.