Maria Andersson har lång erfarenhet av att vara arbetslös. Hon började sitt yrkesliv med det som kallades ungdomslag efter gymnasiet på 1980-talet.
– Jag jobbade åt kommunen och gjorde utställningar åt förvaltningar och bolag. Det var riktiga uppgifter, det bästa jag har gjort.
Maria menar att hon fick både hjälp och stöd från arbetsförmedlingen då, när hon gick ut i arbetslöshet första gången. I dag tycker hon att hon är helt inlåst i Fas 3.
– Jag trivs på Freekick. Men jag har varit där i två år och måste hitta en ny plats. Därför är jag på anordnarmässan och kollar, så att jag kan bestämma vilka tre jag kan tänka mig.
På trekvart eller så ska hon alltså bestämma var hon ska tillbringa fem dagar i veckan i två års tid.
– Det är en dagisplacering för vuxna, säger hon allvarligt. Man kommer aldrig ur det.
Hon jämför olika grupper i samhället. Förskolebarn jobbar efter en läroplan och får massor av nyttigheter för sin sociala och intellektuella stimulans. I skolan finns också en läroplan. På äldreboenden finns kan den som vill och kan ägna sig åt vävning, sömnad, bakning, tidningsläsande och liknande, och på fängelserna finns aktiviteter för de intagna, och till och med jobb!
– De får dessutom betalt! säger Maria. Men vad krävs av en Fas 3-anordnare? Jag är inte alls avundsjuk på barnomsorg, skola och äldreomsorg och deras målsättning, det är helt i sin ordning. Min poäng är: vem bryr sig om de arbetslösa fas 3arna?
Fast på Freekick har hon mått bra, säger hon, även om hon inte haft riktiga arbetsuppgifter.
– Ja, jag vill ju inte vara i det här läget, men jag har haft det bra. Det fungerar socialt, och det är viktigt.
Maria är grafisk designer och det finns inte många jobb i den branschen. Dessutom har hon en funktionshinderklassning efter en förlossningsdepression.
– Ja, du hör ju, säger hon, arbetsförmedlingen vill egentligen inte hjälpa såna som mig. Jag byter handläggare hela tiden och träffar dem knappt.