-- Titta här, en frässats för 399 kronor, utbrister han förtjust medan vi går mellan hyllorna i Linköpingsvaruhuset.
Det är vi som har bett om en träff just här, och ju längre vi följer med i de vindlande gångarna, desto mer säkra blir vi på att det var helt rätt plats.
Vi passerar badrumsattiraljer, cykelgrejer, beslag, allt kunnigt kommenterat av domprosten.
Maskinerna slarvar vi över, men vid verktygen blir det många stopp.
-- Det är väldigt skojigt att bara titta, säger Anders Eckerdal.
-- Och rätt vad det är kommer det nya, fiffiga verktyg, fortsätter han och börjar prata om Bahco och Hultafors, lasermätare och trädgårdsredskap. En sekatör följer med i bara farten.
När vi kommer till kassan hälsar kassören Thomas Murtnes glatt och säger:
-- Jaså, blev det nåt i dag med.
Att gå till Clas Ohlson är helt enkelt en rekreation för domprosten.
-- Långt bort från skrivbord och sammanträden, säger han med ett leende.
Så går vi ut och promenerar upp för Storgatan, mot domkyrkan.
Anders Eckerdal kommer från en prästfamilj i Göteborg.
De var sex syskon och tre av dem blev präster.
-- Jag funderade länge och väl och var 29 år innan jag blev präst, säger han. Vår far var rädd att någon av oss skulle bli präst, fast vi inte riktigt ville, så hans förslag var att jag skulle bli elektriker.
-- Men jag har aldrig ångrat mitt yrkesval. Och jag har haft nytta av min läggning, det är inte så dumt att kunna läsa ritningar, se hur lokaler bäst och billigast kan utnyttjas och att kunna svinga en hammare själv. Då är det lättare att driva olika saker som behöver göras.
Anders Eckerdal har varit domprost sedan 1996, innan dess var han direktor för utvecklingsavdelningen i Linköpings stift och innan dess församlingspräst i Jämtland i 20 år.
Du har inte doktorerat eller så?
-- Nej, det är jag för korkad till.
Säger han blixtsnabbt och med det avspända skratt som bara den som vet att det inte stämmer kan bjuda på. Så lägger han till:
-- Jag hade tänkt det en gång, men så var det så roligt att vara församlingspräst, det hände hela tiden nya saker och vi fick fler och fler barn och ekonomin var kärv.
Jag ber honom nämna något som han själv åstadkommit som domprost och inte oväntat blir det vitaliseringen av gudstjänsterna.
Först talar han varmt och uppriktigt om medarbetarna och lite dröjande, med betoning på "försökt", säger han sedan:
-- Jag har försökt att fortsätta det arbete som min företrädare gjorde när han bröt från det lite traditionella gudstjänstliv som var i domkyrkan och försökte hitta nya former som fungerar för vår tids människor.
-- En viktig faktor är musikerna och där har skett förändringar under min tid som har varit väldigt positiva.
Det är många som medverkar i gudstjänsterna och ni tågar in och det är nattvard och buller och bång och kaffe efteråt -- och många besökare.
-- Ja, det ska vara lite fest, en ganska strikt liturgi ger samtidigt utrymme för att ta ut svängarna rätt ordentligt. Och själva rummet i domkyrkan är ju också sånt att det finns möjlighet att ordna så att man kan röra sig, vandra.
Då kommer vi in på en annan stor sak under Anders Eckerdals tid, ombyggnaden av domkyrkan. Han vill inte säga så, han kallar det restaurering. Och talar om sig själv som att han "medverkat", och det är naturligtvis sant. Men drivande har han varit, det är också sant.
Han kommer just från ännu ett byggmöte då de diskuterat det "nya" vapenhuset med digitala informationsskärmar.
Predikstolen har flyttats, bänkar kastats ut, förråd byggts under domkyrkoparken, träd har fällts och gravar flyttats. Har du fått mycket kritik?
-- Ja det är självklart, det hör till, så fort man gör en förändring, jag är snarare förvånad över att det inte har kommit fler brev och telefonsignaler, säger han med sitt vanliga, eftertänksamma lugn.
Anders Eckerdal utstrålar vänlighet och en tillåtande attityd, samtidigt som han vet vad han vill.
Han använder påfallande ofta ordet "roligt". Och när man minst anar det kan det komma en liten historia:
-- Det var särskilt en man som både skrev och ringde och bråkade om predikstolen som skulle återflyttas till sin gamla plats. Och det var delvis utomordentligt oförskämda brev. Strax före jul stod han i mittgången och tittade på det hela och jag tänkte att det är bäst jag går fram till honom så att han kan säga det direkt. Och då sa han "jag måste be om ursäkt, nu ser jag att det här var rätt". Det var väl strongt!
Vi har hunnit upp till planen framför den imponerande domen nu, hög och stram strävar den mot den blå majhimlen. Men inuti finns ofta små, sköra, udda människor som får en plats i processionen, vid kyrkkaffet eller bara som besökare.
-- Jag vet att en del reagerar, säger Anders Eckerdal, men jag har alltid tyckt att det är självklart att i en kyrka måste det vara plats för alla. Sen finns det ibland en risk att det tar över, men ofta tillför de här lite udda människorna dimensioner som är viktiga. Och så har vi en jättefin vaktmästarkår som lirkar med dem när det behövs.
Vad är viktigast i den kristna tron för dig?
-- Väldigt svårt att gradera så, men vad som är viktigt det är att se att kristen tro inte är pålagor utan en möjlighet att famna hela livet och också få hjälp att se med förväntan på varje ny dag även om man har bekymmer och tråkigheter.
Religion har ju drag av övernaturlighet, hur kan vuxna karlar som du tro på sådant som inte syns i den fysiska världen och som inte är vetenskapligt bevisbart, är det möjligt?
-- Visst, visst, jag tror till exempel på att. . . hm, ett fånigt svar kanske. . . på att min fru älskar mig trots att jag är den jag är.
Är du rädd för döden?
-- Neej, men jag har suttit på tillräckligt många dödsbäddar för att veta att rent biologiskt finns ett slags rädsla. Jag älskar livet och jag tycker det är rätt bra att inte veta när det är dags att kola av, för det gör livet mer spännande. Samtidigt vore det väldigt trevligt att veta att nu är det snart slut, så man hinner ta farväl.
-- Identiteten, den vill jag tro finns kvar på något sätt, det handlar om ett slags uppståndelse och det känns. . . festligt!
Om en dryg månad går Anders Eckerdal i pension, men först ska han avskedspredika i morgon i högmässan klockan 11. En av hans medarbetare har tillhållit honom att ta med tre personliga stickord. Ett är alltså Clas Ohlson, men vilka är de andra?
-- Du får komma dit och räkna ut vilka de är. . .
"Nya" domkyrkan
Anders Eckerdal
När Anders Eckerdal avskedspredikar bör församlingen spetsa öronen Predikan innehåller nämligen tre personliga stickord, ett av den är "Clas Ohlson"