Nästa lördag, den 2 februari, är sista dagen som allt är som vanligt. Efter det kommer Sjöviks Blommor, nära Berg, bara att hålla öppet på lördagar och under vissa förbokade pysselkvällar. Ägaren Camilla Karlsson har fått ett heltidsjobb inom omsorgen och en epok som startade 1950, av hennes farfar, går därmed i graven.
För många kunder är Sjövik en institution som man gör en avstickare till varje fredag, för att handla hem blommor till helgen.
Hon har vetat det länge, att det inte skulle bära så länge till, men det är inget hon vill. Långt därifrån.
– Jag har inget val. Omkostnaderna, särskilt uppvärmningen, är så mycket högre än inkomsterna och hotet har hängt över handelsträdgården i säkert tio år. Men så har man tänk att "bara jag ändrar det här så går det nog. Eller det här". Jag har hoppats på ett mirakel, men måste nu bromsa i tid. Ingen vill ju tvingas uppleva en konkurs.
Ofelbart börjar tårarna rinna utefter hennes kinder när hon nu informerar stamkunderna, en del sedan 1970-talet, om att det snart är över.
Det finns så många känslor och minnen nedplöjda i den jord som med spade började bearbetas av farfadern, statarpojken som gick och fick "storhetsvansinne" när han köpte Sjövik och till mångas förvåning och skepsis satt igång med odling.
– Jag var här jämt. Satt i jordhögen när mina föräldrar och farmor och farfar planterade julgrupper. Lekte bland penséerna, sprang i växthusgångarna, följde med farfar när blommor skulle levereras till 20 matbutiker och lika många blomsteraffärer. Ja, jag fick till och med ledigt en vecka före jul under hela högstadiet, för att kunna hjälpa till med julblommorna här hemma.
Hon borstar bort lite jord från disken och torkar bort ännu några tårar.
– Det är tufft att göra något man verkligen inte vill. Jag har älskat att gå ned till växthusen och känt en förväntan varje morgon. Känslan över något man skapat själv. Färgprakten. Dofterna. Men också stoltheten över att känna på sig vilken typ av bukett som passar till vilken kund, att kunna läsa av stamkunderna.
För första gången är inga sticklingar av sommarblommor beställda, och hon fasar för alla hjärtans dag, årets första stora blomsterhelg. Då brukar det vara fullt på parkeringen, kanske 200 bilar, men i år kommer den att stå öde.
Hos Camilla kostar tio tulpaner 65 kronor. Hos de stora kedjorna ofta inte mer än 39. Även om det är för sent vill hon försöka förklara varför.
– Den odlare som värnar kvalité och hållbarhet satsar på riktigt stora lökar och de är dyrare. De ger en kraftig tulpan. Dessutom drivs de fram varsamt, och inte så snabbt som möjligt, för att hålla bättre.
När Sjövik sålde sommarblommor sattes de i en specialbeställd jord, med fyra månaders långtidsverkande näring, som gjorde att blommorna inte behövde någon gödning när kunden köpt dem. Det är sådana där småsaker, som många inte känner till, och därför inte kan uppskatta.
Efter att Camillas mamma gick bort förra året, är hon och pappa Sonny Larsson sedan midsommar ensamma i handelsträdgården. Pappa Sonny, som är den "riktiga" trädgårdsmästaren och den som lärt Camilla allt.
– Fantastiska vänner hjälpte mig i höstas och tog ut semester och komp för att arbeta här, men det hjälpte inte, konstaterar hon och suckar tungt.
Helt uppgiven är hon dock inte. Camilla när ett litet hopp om att någon kanske har en lysande idé om hur Sjöviks växthus ska kunna fyllas av liv igen.
Så hon håller dörren lite på glänt. Och hoppas återigen på ett mirakel.