En välpolerad utmanare söker folkets förtroende

Det är en halvtimme kvar tills Sverigedemokraterna ska hålla valmöte på Lilla Torget. Vi har trängt ihop oss fyra karlar i ett samtalsrum för två: Jimmie Åkesson, SD:s presschef Linus Bylund, fotografen och jag själv. Utanför rummet håller två säkerhetspoliser vakt.

Kaffe och kanelbulle väntar. Åkesson tackar nej till bullen med motiveringen att han har flera tv-kavajer hemma som han knappt kommer i. Men svart kaffe går ner. Vi tömmer termosen medan vi diskuterar omslaget till ”Satis Polito” (Välpolerad nog), Åkessons självbiografi.

Omslagsbilden: Åkesson sitter i strumplästen mellan två affischer. Ett porträtt på Per Albin Hansson, S-märkt statsminister 1932–1946 med texten ”En fast kurs med folkets förtroende” och en affisch där Folkpartiet manar ”Bort med varje tendens till diktatursträvanden”, från andrakammarvalet 1936.

– Perfekt, med mig i mitten, kommenterar Jimmie Åkesson

Många kulturarbetare, nu senast journalisten Per Svensson, har studerat och skrivit om SD:s kopplingar till ett mörkt förflutet. Svenssons ”Vasakärven och järnröret” nystar upp SD:s rötter bland de så kallade ”nationellt sinnade” i 30-talets Lund. Boken recenserades i förra veckan i SR:s Kulturnytt: ”Den frilägger under vilken skugga de står, de ideologier som vill definiera ut den ene från den andre och som drivs av en nostalgisk längtan efter en idyllisk dåtid där nationen, folket och fosterjorden står som nån sorts bild av det enda konstanta och den eviga lyckan” sammanfattade kritikern Gunnar Bolin.

Men, det är bara att erkänna, stämningen i omslagsbilden på Jimmie Åkessons bok träffar mig rätt i bröstet. Åkessons partivänner är inte lika lättflirtade. De störs mer över att han lät sig fotograferas utan skor på fötterna. Jimmie själv är heller ingen nostalgiker. Han drömmer sig sällan tillbaka, han är snarare Ledaren Som Blickar Framåt.

Varför ville du skriva den här boken?

­– Det är väldigt många som filtrerar saker man säger så det var skönt att få prata till punkt. Det fanns också ett intresse att veta mer om vem jag är.

Jimmie Åkessons 2014 har varit turbulent. Han har blivit utbuad under oräkneliga valmöten, tårtad under en boksignering, utkörd från arbetsplatsbesök och här i Linköping har han blivit äggprickad två gånger. Samtidigt har opinionssiffrorna aldrig varit högre än nu.

– Varje gång vi kommer till Linköping blir det ett tjafsande. Publiken vänder oss ryggen när jag börjar tala. Och buar man inte blir det talkörer, du ska få se, säger Åkesson när vi går iväg till Lilla Torget.

Bakom avspärrningstejpen trycker ett 50-tal tunnklädda ungdomar. Allra längst fram diskuterar två kvinnor högljutt vad Jimmies glasögon kan ha kostat. Det provisoriska scenutrymmet mitt på torget sväljer utan vidare tio poliser och lika många väktare. Talkören skanderar: ”Jimmie ljuger, SD suger”.

–Jag ska inte säga att jag finner mig i detta, för det gör jag inte. Men det finns inte så mycket man kan göra, vi har haft många samtal med polisledningen, men det arbetet går ganska sakta, konstaterar Åkesson efter mötet.

Har det här blivit bättre eller sämre med tiden?

– Det har blivit bättre men det enda som intresserar mig är att våra sympatisörer samlas och applåderar. För mig räcker det att en enda ny anhängare hittar fram till oss. Då har vi vunnit.

Något som skiljer Sverigedemokraterna från övriga riksdagspartier är att partiet inte har lika bråttom. Det är fortfarande under uppbyggnad och det stora genombrottet kanske tar ytterligare fem, åtta eller tio år.

– Förr eller senare blir det så, säger partiledaren trosvisst. För tio år sen kallades vi ett nazistiskt parti, i dag beskrivs vi mer som ett svenskvänligt parti. Det går, som sagt, åt rätt håll i opinionsmätningarna.

Ni får vara det ni vill, ett enfrågeparti, som vill begränsa invandringen. Alla nöjda?

– Där har du fel, vi vill inte alls vara som alla andra och är absolut inte något enfrågeparti. Vi är solidariska med pensionärerna. Vi tror att föräldrarna själva vet vad som är bäst för deras barn. Vi engagerar oss i äldreomsorg, brottslighet och försvaret.

Men är kritiska till det ni kallar massinvandring?

– Ja, vi tror att våra svenska biståndspengar gör mer nytta i det land flyktingarna ursprungligen kommer från än här i Sverige. Vår utgångspunkt är att när miljoner människor flyr en väpnad konflikt måste hjälpen riktas till så många som möjligt.

SD fick stor uppmärksamhet på försommaren för sin affischkampanj i Stockholms tunnelbana. ”Stoppa det organiserade tiggeriet”, löd parollen. Att det flera gånger har konstaterats att tiggeriet inte är organiserat gör inte SD:s aktion olaglig. Yttrandefriheten går först.

Jimmie Åkesson är fortfarande mycket nöjd med kampanjen.

– Den innebar ett genombrott i Stockholm, framför allt på Södermalm där vi tidigare hade svagt stöd. Länsstyrelsen släppte en rapport som vi delvis kunde luta oss emot, säger partiledaren och försvinner in i en av Säpo:s bilar.

Två dagar senare ses vi i Mölby för att där, i samband med ännu ett valmöte, avsluta intervjun. Jag gör ett försök att prata ”nolltolerans mot rasism” med Jimmie Åkesson. Företrädare för SD gör ju vecka efter vecka huvudlösa uttalanden som är klart framlingsfientliga. Även höjdare i partiet som Jonas Åkerlund, vice ordförande, Kent Ekeroth, riksdagsman och nu senast Christoffer Dulny, SD:s ordförande i Stockholm, har uttalat sig rasistiskt.

Men det blir ingen intervju den här gången heller. På grund av tidsbrist. Jag läser i stället ut Jimmie Åkessons bio-grafi i gräsbacken bakom scenen.

Så här avslutar han sin självbiografi. En skarp kontrast till den folklighet som attraherar hans sympatisörer.

”Jag är hatad. Vi är hatade. Etablissemanget hatar oss, eftersom vi utmanar. Vi utmanar, inte bara om maktpositioner och verklighetsbeskrivning, utan framför allt vilket samhälle vi ska ha. Vi vill helt enkelt inte ha det splittrade, segregerade – själlösa – samhälle, som det socialliberala etablissemanget skapat åt oss. Vi bekämpar det. Därför hatar de oss. Därför bekämpar de oss. Låt dem hålla på.

Det är helt naturligt att ett fallande höstlöv skräms av en tilltagande vind”.

(ur Jimmie Åkesson, Satis Polito)