Det politiska beslutet att Linköpings och Norrköpings räddningstjänster skulle slås samman till ett gemensamt kommunalförbund 2010 rev upp många känslor. Aldrig tidigare hade två så stora och fungerande räddningstjänster förenats till en.
Farhågorna inför förbundsbildningen var många enligt den riskanalys som gjordes 2009. Dessvärre har flera av dem besannats.
Fackförbunden har hela tiden varit tydliga med att den person som ska leda den nya organisationen bör vara en person utifrån. Detta för att båda städerna ska behandlas lika. Dessutom borde förbundsdirektören rekryteras i konkurrens med andra.
Men när Håkan Dahm, tidigare räddningschef i Norrköping, rekryterades till tjänsten som förbundsdirektör skedde det istället internt. I MBL-protokollet framgår att såväl Kommunal och Vision (tidigare SKTF) som Sveriges ingenjörer ville ge Dahm en prövotid. "Detta för att se hur han fungerar som direktör i förbundet", skriver facken. BRF stod i stället på sig om externrekryteringen.
Trots det anställde arbetsgivaren förbundsdirektören på fyra år. Hans förordnande går ut i oktober i år.
Hösten 2011 slog de anställda i Linköping larm till gruppledarna i de politiska partierna. I en skrivelse undertecknad av nästan 50 personer berättas om "en chefskultur som tog oss tillbaka till 50-talet" och "toppstyrning från Norrköping". Chefstillsättningar som skett på oklara grunder är ytterligare en punkt. Bland annat nämns tillsättningen av personalchefen Ingela Wik-Carlsson, som också skedde internt.
Vad gruppledarna gjorde åt saken är oklart. Fortfarande råder dock Norrköpingsdominans i ledningsgruppen som helhet. Av åtta personer upplever Linköpings brandmän endast en som "sin representant" (Anders Nygren, stf räddningschef).
Ulf Waltersson, klubbordförande i Vision, berättar:
– Det har blivit rörigt i förbundet, men framför allt i Linköping. Vi blir sidsteppade. Göta kanal ligger där den ligger.
Han påpekar att det visserligen inte är en lätt uppgift att leda förbundet efter sammanslagningen, men i hans mening har samarbetet mellan arbetsgivare och arbetstagare misslyckats.
Det beror till stor del på ytterligare ett beslut. Under 2011 och 2012 kunde fackens representanter föra fram sina synpunkter direkt till RTÖG:s ordförande och vice ordförande. Det "föranleddes av den oro och turbulens som rådde allt sedan förbundsbildningen", skriver direktionen (motsvarighet till styrelse) i ett protokoll.
Men i april förra året stängdes plötsligt dörren för fackens lokala representanter.
– Vi blev för obekväma, säger Mathias Lagerman, klubbordförande Kommunal östra Götaland.
Vill de numera något får de istället gå till fackförbundets ombudsmän, som ska filtrera informationen, och därefter föra fram det som är relevant till direktionen.
Ordförande Anna Steiner Ekström (M) har tidigare påpekat att de fackliga representanterna fortfarande har möjlighet att boka in möten två gånger per år. En upplysning som däremot inte har nått de fackliga företrädarna.
– Nej, den infon hade inte jag. Vi upplever att de stänger oss ute, säger Ulf Waltersson.
Istället, menar både Waltersson och Lagerman, nöjer sig direktionen med ledningens syn på hur organisationen sköts.
Att 49 anställda har slutat sedan förbundet bildades (se faktaruta) är djupt oroande menar bägge.
– Vi har en negativ trend som måste vändas. De måste ta det här på allvar, säger Ulf Waltersson.