NĂ€r vi trĂ€ffar Sam Slobodian första gĂ„ngen har kriget i Ukraina pĂ„gĂ„tt i 36 timmar. Vi har efterlyst ukrainare som Ă€r bosatta i Ăstergötland och nu ses vi i ett kalt konferensrum pĂ„ Correns redaktion. Sam pratar sĂ„ fort att det Ă€r svĂ„rt att hĂ€nga med. Han Ă€r arg, ledsen och nĂ€rmast i ett slags upplösningstillstĂ„nd. Med hjĂ€lp av Google Maps visar han var i Ukraina hans familj Ă€r, hans bror, systrarna och deras barn.
Mötet i konferensrummet Àr bara början. De kommande mÄnaderna ska vi följa en familj pÄ flykt frÄn det ofattbara. En familj som slits mellan hopp och förtvivlan. En familj som ser sitt hemland falla sönder samtidigt som de försöker bygga upp ett helt nytt liv i skogarna utanför Sturefors. Vi ska ocksÄ fÄ vara med nÀr en sjuÄrig flicka som aldrig talat svenska plötsligt börjar sjunga Sven Ingvars.
Det har börjat skymma i den polska staden Stalowa Wola. En röd skÄpbil sladdar in pÄ hotellets parkering. Bilen Àr fullproppad med kÀngor, skalpeller, drönare och mat. Ur stiger Sam. Vi kramas. Det Àr en annan Sam Àn den chockade man vi trÀffade för knappt tvÄ veckor sedan. Han Àr beslutsam, nÀstan glad. Han har fÄtt ett uppdrag och det hjÀlper honom i oron över hur familjen i Ukraina mÄr. Sam har Äkt Ànda frÄn Linköping med utrustning som ska fraktas in i hemlandet.
â Det hĂ€r Ă€r saker som mĂ€nnen och kvinnorna vid frontlinjen behöver. Utrustning som fĂ„r dem att leva lĂ€ngre.
Fem mil österut, pÄ andra sidan grÀnsen, strider Sams storebror Vladimir. SjÀlva Àr vi hÀr för att följa östgötar som hjÀlper till vid den ukrainska grÀnsen. Före Sams avfÀrd fick han positiva besked.
Hans tvÄ systrar och deras barn Àr pÄ vÀg till Sturefors.
TvÄ veckor senare.
Bakom chockrosa glasögonbÄgar blinkar tvÄ isblÄ ögon. DÀr finns en nyfikenhet som bara kan uppstÄ hos ett barn som Àr pÄ vÀg att upptÀcka vÀrlden. Men dÀr finns ocksÄ en oro.
Ăgonen tillhör Anna, Sams systerdotter. En sjuĂ„ring som precis ryckts upp frĂ„n tryggheten och hamnat i ett helt okĂ€nt land. Hon kramar mamma Maria ofta, pressar ansiktet mot moderns hĂ„r. Blundar. En livsnödvĂ€ndig trygghet i en tillvaro som vĂ€nts upp och ned.
De tog bÄten till Sverige, Anna och Maria, moster Tanya och kusinen Vlad, 9 Är. Med var sin resvÀska i handen steg de i land i Karlskrona för tvÄ veckor sedan. Starten pÄ en framtid de inte vet nÄgot om. Början pÄ ett nytt liv som ingen av dem drömt om. Drömmarna fick de lÀmna bakom sig, precis som sina bostÀder, Àgodelar och slÀktingar.
Sam har öppnat upp hemmet i Sturefors för familjen. Den lilla röda stugan med vita knutar Àr numera fylld till bredden med mÀnniskor, klÀder, leksaker och prylar. Utanför fönstren hindrar den tÀta barrskogen snön frÄn att smÀlta.
Medan mamma Maria Àr bekymrad över hur Anna, som Àr blyg och försiktig, ska klara den nya tillvaron Àr ingen i huset orolig för Vlad. Han har redan börjat lÀra sig nÄgra svenska fraser.
â Vi var pĂ„ Ăstenssons och handlade hĂ€romdagen. Klockan var 16.30 och Vlad ropade högt över hela butiken âGod morgon, god morgonâ, sĂ€ger Sam.
Den hÀr eftermiddagen bjuds det pÄ pannkakor och nötkrÀm runt köksbordet i det minimala köket. Alla mÄste Àta, bÄde barn, syskon och reportrar. Att tacka nej Àr lönlöst.
Att laga mat Àr ett sÀtt att skingra tankarna och fÄ tiden att gÄ. Just nu, i det undantagstillstÄnd som rÄder i det lilla huset, finns inte mycket annat att göra. Anna och Vlad har inte hunnit börja i skolan, Maria och Tanya har inte kunnat börja söka jobb. I detta vakuum fÄr de dÄliga tankarna snabbt övertag. Vlad har plötsligt börjat frÄga sin mamma om han ska dö.
â Vi har fĂ„tt börja om frĂ„n noll. Helt plötsligt Ă€r helt andra frĂ„gor det mest vĂ€sentliga, som att vi alla lever och har tak över vĂ„ra huvuden, sĂ€ger Tanya.
Just hÀr, just nu vet ingen nÄgonting om framtiden. Disken plockas undan och Vlad och Anna börjar leka i rummet intill. Efter en stund börjar de sjunga tillsammans. NÀr vi frÄgar vad det Àr för melodi Àr det Maria som svarar:
â Det Ă€r Ukrainas nationalsĂ„ng.
Bilden pÄ Tanyas mobil visar huset som hon och hennes man tills alldeles nyligen bodde i. Det Àr sig inte likt. Tanyas hemstad Zinkin utanför Kiev har ockuperats av rysk militÀr. En granne till Tanya, en Àldre man, har vÀgrat att lÀmna byn. Ryssarna lÄter honom vara, han Àr för gammal för att de ska bry sig. Det Àr grannen som berÀttat för familjen vad som hÀnt med deras hus. En granat har trÀffat taket, ledningarna Àr trasiga och huset har tömts pÄ allt av vÀrde: teknik, en mikrovÄgsugn och smycken. Sakerna har samlats i en stor hög pÄ uppfarten.
â Vi vet inte var sakerna ska. Ryssland? Vitryssland?, sĂ€ger Sam och slĂ„r ut med armarna.
Grannen har berÀttat att ryssarna plundrat kÀllaren pÄ vodka och potatis. Och att 15 soldater flyttat in i huset.
â Att veta att de sitter i min soffa och gĂ„r med skitiga skor pĂ„ mitt nylagda klinkergolv Ă€r hemskt, sĂ€ger Tanya.
Vi ses dagarna efter avslöjandena om grymheterna i staden Butja â den lilla idylliska förorten som pĂ„ nĂ„gra fĂ„ dagar förvandlades till en kyrkogĂ„rd. Hundratals civila mördades nĂ€r rysk militĂ€r intog staden. MĂ€nniskor sköts lĂ€ngs vĂ€grenen med bakbundna hĂ€nder, flickor vĂ„ldtogs och hus sattes i brand. Tanya och hennes man Ă€ger en lĂ€genhet i staden. Om den finns kvar vet de inte.
Tanya ler, men leendet nÄr sÀllan ögonen. Hennes fÀstman Àr kvar i Kiev. Han arbetar som brandman och har inte tillÄtelse att lÀmna landet. Han bor pÄ stationen och jobbar dygnet runt. Med att slÀcka brÀnder, rÀdda mÀnniskor frÄn sönderbombade hus och slÀpa döda kroppar. Varje kvÀll ringer Tanya honom, för att sÀkerstÀlla att han lever.
FrÄgan om hur hon mÄr kÀnns dum, men stÀlls ÀndÄ.
â Jag vet inte. Jag kan inte svara. Jag sover dĂ„ligt.
Allra vÀrst Àr det timmen innan solen gÄr upp.
â Kriget bröt ut vid femtiden. Jag har fortfarande kĂ€nslan av att nĂ„got dĂ„ligt ska hĂ€nda tidigt pĂ„ morgonen, sĂ€ger Tanya.
Ibland hörs mullret frÄn Gripen-plan ovanför trÀdtopparna bakom huset i Stureforsskogarna. Ljudet, som Àr snarlikt ryssarnas militÀrflygplan, fÄr bÄde systrar och barn att rysa.
Anna smyger fram till bordet dÀr vi sitter. Hon ler blygt och tar upp en rosa kamera. Vill fota de tvÄ besökarna. Vi fÄr alla ta en kort paus i det tunga samtalet.
Mitt i sorgen och rÀdslan försöker systrarna skapa en vardag för sina barn. Spela fotboll, laga mat och gÄ promenader. Tanya har fÄtt arbete pÄ ett hotell i Linköping. SjuÄriga Anna fÄr digital undervisning frÄn sin gamla skola i Ukraina. Hon berÀttar stolt för sina forna klasskamrater att hon nu bor i Sverige.
â Varje morgon sĂ€ger hon "hej hej frĂ„n Sverige" och berĂ€ttar vad hon gör hĂ€r, sĂ€ger Maria.
SjÀlv övningskör hon och trÀnar svenska pÄ appen Telegram. En kvinna född i den ukrainska staden Poltava som numera bor i Stockholm leder onlinekursen.
Mitt bland svenska adjektiv och verb lÀngtar Maria efter att arbeta. I Ukraina jobbade hon pÄ skönhetssalong och tidigt bad hon sina ukrainska vÀnner att skicka henne utrustning till Sverige. Förra veckan fick hon hem paketet. Hon har redan hunnit fÀrga ögonbrynen pÄ en kvinna i Bestorp. NÀsta vecka ska hon vaxa en kund i Linköping.
Visste ni nÄgot om Sverige innan ni kom hit?
â Jag visste bara hur flaggan sĂ„g ut. Och att ni har bra natur och vĂ€rderar familjen och traditioner, sĂ€ger Maria.
Finns det nÄgot som ni tycker Àr konstigt?
â Det Ă€r svĂ„rare att veta vad svenskar egentligen tycker jĂ€mfört med ukrainare. Ni skrattar inte sĂ„ högt, sĂ€ger Tanya â och skrattar högt.
â Man ska ta det lugnt hĂ€r i Sverige, och inte stressa eller springa som i Kiev. Samtidigt springer alla hĂ€r för att motionera! Det ser man inte i Ukraina, dĂ€r kör vi bil, sĂ€ger Maria.
Systrarnas skratt tystnar nÀr de fÄr frÄgan om de tror att de kommer att stanna i Sverige.
â Jag kan inte svara pĂ„ det nu. Det Ă€r mycket att ordna. Det gĂ€ller att försöka lĂ€ra sig svenska och den svenska kulturen. Vi har blivit av med allt och Ă€r pĂ„ den absoluta botten. Men dĂ€rför spelar det ingen roll om vi Ă€r hĂ€r eller Ukraina, sĂ€ger Tanya.
Det Ă€r tyst i klassrummet pĂ„ mottagningsenheten Adjunkten. I taket hĂ€nger fĂ€rgglada planeter och pĂ„ dörren frasen "UrsĂ€kta att jag Ă€r sen". I dag stĂ„r matematik pĂ„ schemat. Barn i olika Ă„ldrar klickar och rĂ€knar pĂ„ sina ipads. HĂ€lften av dem kommer frĂ„n Ukraina. Alla Ă€r koncentrerade â eller inte riktigt alla.
Vid en av bÀnkarna i bakre delen av rummet sitter Vlad med knÀna uppdragna pÄ stolen. Det hÀr med koncentration har han inte sÀrskilt mycket för. NÀr han ser oss komma in genom dörren vill han hellre börja fota sina nya klasskamrater med vÄr kamera Àn att plussa ihop mynt pÄ den lÄnade ipaden.
Vlad och de andra barnen i rummet har nu Ätta veckor pÄ sig att förbereda sig sÄ gott de kan inför den riktiga skolstarten i sitt nya land. Hit kommer alla nyanlÀnda barn i skolÄldern, berÀttar Jessica Möller Ljungberg, tillförordnad verksamhetschef.
HÀr görs en inledande bedömning för att ge framtida rektorer en rekommendation om vilken klass eleven bör placeras i.
â Vi kartlĂ€gger elevernas kunskaper och undervisar dem pĂ„ samma gĂ„ng. Det gör vĂ„r verksamhet ganska unik.
Vlad ger upp. Skjuter ifrĂ„n sig ipaden med en teatralisk suck. Uppgifterna Ă€r för enkla sĂ€ger han. Och de ökĂ€nda myrorna i byxorna gör sig hela tiden pĂ„minda. Elevassistenten Thuria Ăzbek Ă€r snabbt framme och klickar fram svĂ„rare uppgifter Ă„t honom.
â Vlad Ă€r inte sĂ„ förtjust i att prata svenska med mig Ă€n, men han Ă€r riktigt duktig pĂ„ siffror, viskar hon nĂ€r vi frĂ„gar hur det gĂ„r för vĂ„r 9-Ă„rige vĂ€n.
Undervisningen pĂ„ Adjunkten bestĂ„r frĂ€mst av svenskundervisning. Men Ă€ven matte, engelska, idrott och livskunskap finns pĂ„ schemat. I det sistnĂ€mnda fĂ„r barnen lĂ€ra sig mer om Sverige â och Linköping.
â G-R-Ă-N-A P-Ă -S-EN, ljudar Vlad frĂ„n sitt övningshĂ€fte.
En till synes banal kunskap om kommunal sopsortering blir viktig i det lÄnga loppet. Kunskaper som barnen fÄr hÀr förs vidare hem till förÀldrarna.
Vi pratar med elevassistenten Thuria i kanske tvÄ minuter. Under den tiden har Vlad hunnit byta stÀllning pÄ stolen ett antal gÄnger, gjort klart den nya uppgiften pÄ plattan och hittat pÄ en beatbox som han ljudar sÄ högt han vÄgar utan att riskera en tillsÀgelse. Energin i den nioÄriga kroppen letar nya vÀgar ut. HÀromdagen fick han lÀmna klassrummet för att inte störa de andra. I korridoren började han pussla ordet Ukraina med bokstavsklossar. I slutet valde han mellan den engelska stavningen av Ukraina med e pÄ slutet, eller den svenska med a.
Efter en korts tvekan valde han bokstaven a.
Det Àr bara att inse faktum. Den röda stugan i skogen har blivit för trÄng för den plötsligt uppkomna storfamiljen. Sam har genom Ären han bott och arbetat i Sverige haft huset för sig sjÀlv, men nu ser situationen helt annorlunda ut. Stugan har han hyrt av sin arbetsgivare, greven i Sturefors, som sedan kriget bröt ut engagerat sig i Sam och hans familj. Det Àr ocksÄ via honom lösningen kommer.
Söndagen den 1 maj gĂ„r flyttlasset. Ett större hus nĂ„gra kilometer bort â som ocksĂ„ Ă€gs av greven â vĂ€ntar pĂ„ dem. Sam, systrarna och barnen har packat i flera dagar och nu fĂ„r Vlad och Anna möjligheten att sjĂ€lva bestĂ€mma vilket rum de vill sova i. Bakom huset rinner Kinda Kanal. HĂ€r finns egen brygga, Ă€ppeltrĂ€d och en stor ladugĂ„rd. PĂ„ grĂ€set monterar familjen en stor studsmatta. Det blir ett hem.
Sams tredje syskon, brodern Vladimir, besöker dem titt som tÀtt. Han flackar mellan Sverige och Ukraina med bilen full av bistÄnd och förnödenheter. Han har tidigare i livet skurit bort en bit av fingret och har dÀrför, till skillnad frÄn alla andra stridsdugliga mÀn, tillstÄnd att lÀmna landet. Men plötsligt fÄr han jobb som mekaniker pÄ en av de större bilÄterförsÀljarna i Linköping. Ytterligare en sÀng trÄcklas in i det röda huset.
Bortanför skogarna, pÄ andra sidan hav och land, rasar fortfarande kriget.
Den sjunkande solen sticker i ögonen. LÀngs den smala grusvÀgen vÀxer hundkex i vÀgrenen och hela tiden letar sig doften frÄn schersminbuskar in i bilen. Svensk idyll i all sin prakt.
I slutet av vÀgen tornar den faluröda villan upp sig, inbÀddad i ljusgröna björkblad och blomrabatter. Sam stÄr pÄ farstubron. Vinkar till oss, ler.
Det hÀnder sÄ mycket mellan gÄngerna vi ses. Helt plötsligt kan vi ha majoriteten av vÄra samtal pÄ svenska. NÀr vi pratar med Maria Àr det snarast vi som rÄkar hoppa över till engelska dÄ och dÄ.
Anna behöver knappt anvÀnda google translate-appen lÀngre nÀr hon tar med oss pÄ nÄgon av sina upptÀcktsfÀrder i trÀdgÄrden. Den dÀr oron i hennes ögon syns knappt till lÀngre, skymtar bara förbi ibland. UpptÀckarlusten, nyfikenheten har övertaget.
â Kom, sĂ€ger hon och leder oss ut pĂ„ grusplanen framför huset. En minut senare Ă€r fotbollsmatchen i full gĂ„ng.
Mamma Marias rĂ€dsla över att Anna skulle ha svĂ„rt att fĂ„ vĂ€nner visade sig vara obefogad. Hon rabblar upp namn pĂ„ namn pĂ„ kompisar i skolan som hon börjat pĂ„ inne i Sturefors. Alfred. Veronica. Alicia. Love. LĂ€rarna Mikaela och Eva. Hon berĂ€ttar om vad de brukar leka och hitta pĂ„ tillsammans. Det Ă€r tur att vĂ€nnerna finns dĂ€r â för det Ă€r tystare Ă€n vanligt i huset.
â Var Ă€r Vlad?, frĂ„gar vi förvĂ„nat nĂ€r vi gĂ„tt en runda i huset.
Sam berÀttar. Vlad och mamma Tanya Äkte för en vecka sedan tillbaka till Kiev. LÀngtan efter pappa blev för stor. Tanya behövde se över sitt företag, en butik som hon drev före kriget. Att hitta nÄgonstans att bo under vistelsen var lÀtt. MÄnga Kievbor som flytt staden Àr bara tacksamma för att nÄgon tittar till deras lÀgenheter.
Sam vet inte om de kommer att ÄtervÀnda och vara med pÄ semestern i Norge som han har planerat i början pÄ juli.
â Jag förstĂ„r Tanya. Hon har sin man kvar i Kiev, de har inte trĂ€ffats pĂ„ flera mĂ„nader och Vlad har verkligen lĂ€ngtat efter sin pappa.
NÀr de Äkte hade inga ryska attacker riktats mot Kiev sedan april. Det kÀndes dÀrför nÄgorlunda sÀkert att Äka. Nu, en vecka senare, har tvÄ nya missilregn fallit över huvudstaden.
Syskonen har tÀt kontakt med varandra och Sam sÀger till oss att Tanya och Vlad trots allt Àr i sÀkerhet. Vi vÀljer att lita pÄ honom. Samtidigt visar han bilder som Tanya skickat frÄn hennes hus i Zinkiv strax utanför huvudstaden. UtbrÀnda pansarvagnar och sönderbombade villor. Kontrasten mellan det vi ser pÄ bilderna och den varma sommarkvÀllen utanför köksfönstret kan inte vara större.
Anna pratar om Ukraina varje dag, men vardagen i Sturefors fortsÀtter, trots allt. Anna cyklar varje morgon med Maria till skolan. En gÄng i veckan sjunger hon i kyrkans barnkör. Maria stÀdar pÄ Sturefors slott och jobbar med trÀdgÄrdsskötsel. Efter semestern ska Sam hjÀlpa henne att skriva ett cv.
â Livet gĂ„r vidare. Vi orkar inte fundera pĂ„ framtiden. Jag koncentrerar mig pĂ„ att stiga upp pĂ„ morgonen, jobba, klippa grĂ€smattan och ta en öl ibland, sĂ€ger Sam.
Innan vi sÀger hej dÄ till familjen för den hÀr gÄngen vill Sam visa badplatsen som ligger ett stenkast frÄn huset. PÄ vÀgen dit plockar Anna blomma efter blomma dÀr hon hoppar fram pÄ stigen. Hundkex, klöver, smörblomma, blÄklocka. Plötsligt börjar hon sjunga.
âSommar, sommar och sol, havet och vinden och doft av kaprifol. Sommar, sommar och sol, en himmel sĂ„ blĂ„ som violâ.