I våras drev Sverigedemokraterna en annonskampanj i Stockholms tunnelbana med budskapet ”stoppa det organiserade tiggeriet”. De stödde sina påståenden om tiggeri på en rapport från länsstyrelsen i Stockholm som kommit ut någon månad tidigare.
Rapporten handlade om utsatta EU-medborgare i Sverige. I den fanns bland annat uppgifter från Stadsmissionen i Linköping som uppgav att de hade stött på 11–25 EU-migranter som ”kan ha utnyttjats för tiggeri”.
Men Stadsmissionen vill i dag inte kännas vid något sådant påstående.
– Vi har arbetat mycket med tiggande EU-migranter under året, och vi har inte sett något som tyder på att någon skulle ha utnyttjats för tiggeri, eller vara utsatt för någon kriminell verksamhet, säger Sanna Detlefsen, biträdande direktor på Stadsmissionen.
– Jag förstår ärligt talat inte hur de uppgifterna har hamnat i rapporten. Kanske har någon av oss fått en fråga innan vi hade så stor erfarenhet av EU-migranter. Men i dag, med all den kunskap vi har samlat på oss, skulle vi inte svara så. De EU-migranter som kommer hit gör det för att de är fattiga, och de tigger eftersom de inte ser någon annan möjlighet.
Förra veckan tog även två andra uppgiftslämnare, Lund och Kristianstad kommun, tillbaka sina påståenden om att de uppmärksammat tiggare som kan ha utnyttjats av andra. De hävdar att de missuppfattat frågorna.
– Det hela är mycket märkligt. Vi skickade ut frågorna i form av en webbenkät under förra hösten, och jag har alla rådata kvar så jag kan kolla vem som lämnat vilka uppgifter, säger rapportförfattaren Petra Tammert Seidefors på telefon från Almedalen.
När rapporten släpptes blev den kritiserad för att frågorna var vaga och spekulativa. På länsstyrelsen i Stockholm påpekade man att svaren skulle tolkas med försiktighet eftersom de byggde på svarspersonernas subjektiva uppfattning.
Vad är värdet med en undersökning som innehåller så vagt ställda frågor?
– Vi har i uppgift att jobba mot människohandel och är intresserade av att veta om det förekommer att människors utnyttjas för tiggeri. Men eftersom det finns så få dokumenterade fall i Sverige så ville vi veta om kommuner, polisen och hjälporganisationer har stött på människor som eventuellt kan vara utnyttjade, svarar Petra Tammert Seidefors.
– Det var ett sätt för oss att få en lägesrapport. Det var aldrig meningen att man skulle dra några andra slutsatser av rapporten.