Felicia om sin utbrändhet

Felicia, 23 år. 

Det är därför “lyckade” personer är lyckade - de vill alltid framåt. Men det är ju också därför vi har så många som blir utbrända.
Felicia ville alltid vara bäst. Ha högsta betyg i allt. På högstadiet fick hon sin första panikångestattack. Det var på en mattelektion i nian.
– Jag stod på toaletten och grät och hyperventilerade. Inte så länge, kanske bara en halv minut eller så. Sedan gick det över och jag såg inte mer allvarligt på det då.

På gymnasiet gick hon ett populärt teoretiskt program som det krävdes höga poäng för att komma in på och hamnade i en klass med många tjejer som liknade henne själv. Hon berättade för sin mamma om de höga prestationskraven hon hade på sig själv.
– Mamma förstod inte vart det kom ifrån, hon sa att “du behöver inte ha MVG i allt, det räcker med godkänt. Du är lika bra oavsett”, men det hjälpte ju inte.
Vid ett tillfälle fick hon en bok, Duktighetsfällan. Den handlar om kvinnor som bränt ut sig tidigt i livet.
– Jag läste knappt tio sidor i den, sedan kunde jag inte läsa mer. Jag bara grät för att jag kände igen mig så mycket. Då var jag arton. Jag skulle vilja läsa den i dag för att se om jag kan ta till mig mer nu.

När det var dags för studenten fick hon gå upp på scenen och ta emot stipendier. Hon hade lyckats få alla MVG utom ett.
Medan många av hennes vänner tog en paus efter studenten - för att jobba eller resa - tog hon betygshetsen med sig, flyttade till en ny stad och påbörjade universitetet direkt. Än en gång hamnade hon med likasinnade tjejer i klassen.

Hon var ett ensambarn med skilda föräldrar. Hennes mamma var sedan tidigare psykiskt sjuk och någon månad efter att Felicia flyttat hemifrån för att börja på universitetet tvingades hennes mamma åka in på psyk.
– Jag hanterade det aldrig. Jag tryckte bara bort det. Jag var helt inställd på mitt och ville inte låta det trycka ner mig. Men sanningen var väl att jag inte orkade tänka på det för att det var alldeles för jobbigt.
Hösten första året på universitetet började hon gå i samtalsterapi. Hon visste inte hur hon skulle hantera allt med hennes mamma och den ohållbara prestationsångesten.
– Jag försökte tänka på annat genom att gå på fester och träffa killar. Jag gick ut och drack på helgerna, gjorde andra dumma saker som jag kunde ha ångest över i stället. Jag ville liksom täcka över den ursprungliga ångesten med annan, mer ytlig ångest.

Nu gick hon en kreativ utbildning och det var inte längre betygen man tittade på, utan portfolion. Hon tog på sig förtroendeposter och engagerade sig ideellt vid sidan av studierna. Verkligheten kom dock ifatt henne och hon kunde inte längre blunda för hur dåligt hon mådde. Särskilt sömnen blev lidande och hon fick sömntabletter utskrivna.
– Jag somnade med panik och vaknade med panik. Jämt. Jag började sminka mig mer för att jag såg så trött ut. Försökte alltid vara trevlig men till slut orkade jag inte mer. Jag slutade anstränga mig. Jag gick till skolan utan smink och när folk påpekade att “shit, va trött du ser ut”, svarade jag bara “ja, och det är jag också”.
Felicia hade börjat utveckla tvångstankar kring smuts och blod. Många ologiska fixeringar som började som smågrejer, fick stora proportioner.
– Allt normaliserades ju med tiden eftersom jag aldrig gjorde något åt det och det spårade ur. Till slut associerade jag all smuts med livsfara.

I dag är Felicia sjukskriven för utmattningsdepression. Hon anställdes direkt efter att hon gått klart sin utbildning - en anställning som förlängdes med en månad i taget. Prestationsångesten, den osäkra anställningen och tvångstankarna ledde till att hon till slut gick in i väggen.
– Hade jag kunnat gå tillbaka i tiden hade jag gjort något åt det här redan på gymnasiet.

Vad hade du sagt till dig själv då?
– Även om det ser ut som att alla andra är helt perfekta; att de är jättesnygga, superfräscha, har bästa kroppen, bästa jobbet, snyggaste killen - så betyder inte det att de mår jättebra och är lyckliga. För det ser troligtvis inte ut så på insidan.

Hade du trott på det själv?
– Troligen inte.
– Under terapin fick jag frågorna “Vad är dina livsmål? Hur vill du bli ihågkommen?” Första tanken var att jag ville ha det där feta jobbet och den där feta lägenheten på Södermalm. Men jag blir ju hellre ihågkommen som den skjyssta, härliga personen än personen som hade den flådigaste lägenheten och det fetaste jobbet.