Det är ingen munter läsning i den rapport om dagfjärilarnas status som SLU Artdatabanken släppte nyligen. Det går brant utför för många arter i Sverige och det ser inte bättre ut på lokal nivå.
I Östergötland har fem arter försvunnit de senaste 70 åren och fler är på väg att gå samma dystra öde till mötes. Fruktlösa försök har gjorts de senaste åren för att återfinna kronärtsblåvingen i gränstrakterna mot Småland, men utan resultat. Likaså befaras veronikanätfjärilen nu vara utdöd – både från Östergötland och i ett nationellt perspektiv.
– Det är två skräckexempel, men vi har en hel klunga arter som riskerar att gå samma väg. Gullvivefjäril som finns i länet skulle kunna vara näst på tur att dö ut om inget görs, säger Torbjörn Blixt.
Vad beror minskningen på?
– Nästan allt handlar om hur marken används. Om hur jord- och skogsbruket har rationaliserats. Det finns ingen variation längre, inget småskaligt jordbruk. Allt är så statiskt. De arter som är kräsna med föda och miljö fixar inte det.
Är läget bekymmersamt?
– Bra mycket mer än bekymmersamt, skulle jag vilja säga. Det närmar sig katastrof, säger Torbjörn Blixt.
Gör det verkligen något om det försvinner några arter fjärilar?
– Det säger mycket om hur mångfalden mår i stort. Tappar vi två arter dagfjärilar så är det många fler arter som också försvinner. Vi har ganska bra koll på dagfjärilar eftersom de är lätta att studera, men många andra grupper som lever i samma miljöer vet vi inte alls lika mycket om.
SLU:s rapport uppmärksammar det kritiska läget och att kraftfulla insatser bör sättas in i ett tidigare skede för att rädda de arter som nu minskar i rask takt.
Torbjörn Blixt är inne på samma linje.
– Tar man kronärtsblåvingen som ett exempel så borde vi redan för 20 år sedan skapat ett monsterprojekt på gränsen mellan Östergötland och Småland, fått med oss markägare och på så vis fått till en förändring. Det är storskalighet vi ska syssla med, inte åka till ett litet bryn och fälla tre tallar.
Känner du hopplöshet?
– Inte hela tiden, då skulle jag inte kunna jobba med det här. Vi har fortfarande möjlighet att få till en förändring och jag känner hopp när jag ser att de insatser vi gör faktiskt leder till en förbättring. Men det krävs mer resurser och en helt annan långsiktighet och storskalighet.