Vrålåken som tillverkades speglade välmåendet, framtidstron och – kanske skrytsamheten – i USA vid den tiden. Bilen var kung och i kampen om kunderna började biltillverkarna övertrumfa varandra i design. Det resulterade i en galen kamp om att bygga längst, störst och mest utsmyckade bilar. Kromade detaljer i fronten. Och enorma fenor i den långt utdragna bakänden.
Det var en rad faktorer som samverkade till den överdådiga designen. Efter andra världskriget fanns den amerikanska motorindustrin intakt – inga bomber föll som bekant över amerikanska fastlandet – och välståndet växte snabbt. Dessutom skedde stadsplaneringen på bilens villkor; det var stora vägar, stora avstånd och villaförorter.
I bakgrunden fanns också tekniska landvinningar som servostyrning, teknikutvecklingen av V8-motorerna, automatlådor samt metalliclacker i helt nya färgnyanser som gjorde vrålåken möjliga.
Kanske är Cadillac series 62 från 1959 hela decenniets mest bombastiska bil. Den hade enorma fenor som var avdelade på mitten av dubbla baklampor i pistolkuleform. Med rosa lack, mycket krom och så mycket glas runt kupén att det nästan liknade ett akvarium var den svår att toppa. Året innan hade längdrekordet slagits av Ford med Lincoln Capri som mätte hela 5,8 meter (nio centimeter längre än Cadillac 59:an). Med V8 och motor på 375 hästkrafter räckte det ändå bara till en toppfart på 177 kilometer i timmen.
För trots imponerande motorkrafter var sällan dessa bilar några prestandamonster. De var för tunga, hade för dålig aerodynamik och dessutom utgick inte designprocessen från vad som var optimalt tekniskt sett – utan snarare vad som skulle fungera bäst i marknadsföringen.
Förändringen kom sedan snabbt. Det tog några år för bilföretagen att helt ställa om, men redan under 1960-talets första år ser man stora förändringar. Bilarna blir inte mindre, men formspråket stramare. Fenor, krom, flygplansinspiration och "pistolkulor" går i graven.(TT)