– Det var svårt att komma igång, men till slut kommer man till en gräns när man bara inte står ut med att inte göra någonting längre, säger han. Nu vill jag.
Han går i en särskild grupp på Berzeliusskolan, en grupp för ungdomar som har hamnat utanför skolsystemet. Av olika skäl har de helt enkelt slutat gå i skolan. Stannat hemma i soffan, spelat spel, tittat på tv, gjort ingenting. Det gemensamma för dem var att skolan var ett ställe där de inte passade in, en plats där de mådde dåligt. Nu har de tagit sig upp ur den där hemmasoffan.
"Trött på att bara sitta"
Först tyckte Fernand Oosterhuis att det var skönt att vara hemma och slippa pressen i skolan, berättar han.
– I början var det lätt att inte gå till skolan. Sedan blev jag trött på att bara sitta. Men det blev svårare och svårare att börja igen. Klasskompisarna började gymnasiet, men för mig hände ingenting.
– Mamma försökte hela tiden få igång mig. Mina mentorer på högstadiet gjorde kanske något försök i början, men det var inte mycket press eller intresse. Med mammas hjälp kom jag in någonstans ett tag, men det fungerade dåligt.
Det tog ett par år innan han fick kontakt med gruppen på Berzans gymnasieskola.
– Jag kom hit på besök i september och tänkte att här kan jag nog gå. Och nu har jag jobbat av engelskan och matten är på gång, och svenskan och SO-ämnena.
Ta soffan till skolan
Tanken var att ta den där soffan till skolan, den som eleverna hamnat i hemma. Det började med att sju ungdomar från grundsärskolan hade slutat att komma på lektionerna. För dem hade skolan blivit bara negativ.
– Ett medarbetarteam började med att bygga relationer, berättar Leif Skarp som är rektor på gymnasiesärskolan och på det individuella alternativet inom gymnasieskolans introduktionsprogram.
Två klassrum användes, det ena möblerat för undervisning och det andra som ett vardagsrum, ett mysigt fikarum, en plats att känna sig hemma i.
– Vi fick eleverna att komma till skolan, säger Leif Skarp. Vi var noga med att de skulle känna sig sedda, att de får rutiner och vänjer sig vid att gå till skolan, på samma sätt som de vande sig vid att vara hemma.
Var inte utvecklingsstörda
En viktig upptäckt gjordes efter en tid: några av eleverna fick gå igenom nya utredningar och det visade sig att de varken hade begåvningshandikapp eller utvecklingsstörningar.
– Det var andra saker som hade kommit i vägen, säger Leif Skarp. Deras utveckling hade störts, men de var inte utvecklingsstörda.
Bildningsnämnden i Linköping beslöt att ta med projektidén in i gymnasieskolan, där det också finns ett antal elever som har slutat att gå till skolan. Två lärare och två assistenter jobbar med tolv elever. En del har adhd, autism eller någon annan diagnos, andra har drabbats av någon sjukdom eller någon olycka – det spelar inte så stor roll exakt varför de är där.
– Nej, det enda som är viktigt är att de kommer, säger Camilla Carlsvärd som är en av lärarna i gruppen.
Varje elev en jättevinst
Framgången hänger på personalen, understryker Leif Skarp.
– Det handlar om bemötande och samstämmighet, säger han. Personerna i den här gruppen är inte utbytbara, men det finns andra som skulle kunna lära av dem och göra en viktig insats. Varje elev som kommer tillbaka in i skolan är en jättevinst.
Camilla Carlsvärd menar att det finns ett stort behov av fler grupper som den här.
– Vi kan inte ta emot fler elever, gruppen får inte bli för stor. Vi vill se potentialen hos varje elev och stärka dem så att de vågar tro på sin egen förmåga.