Flytten till trygghetsboendet: Gunnel vill ligga ett steg före

4 november 2014, Bobergsgatan 1 i Valla.

Frank Sinatras sammetsröst sjunger på Spotify... "It brings back a memory".

Hit flyttade Gunnel Peterson 1995 tillsammans med sin Pelle som var en Linköpingsprofil: taxichaufför med spänstig mustasch. Idag dukar hon fram finaste Hackeforsporslinet till kaffet.

– Drick nu, kaffet blir fort kallt.

Det blir storfika med bullar och en mjuk kaka, och inget snålande med smöret.

Det är tidig förmiddag och Gunnel har besvär med lederna, det tar ett tag att komma igång på morgonen. Lilla Chanel är piggare, hon skäller ivrigt.

Gunnel är dagmatte mellan 8–17 varje vardag, det tänker hon fortsätta med.

Gunnel fick veta om trygghetsboendet när de började spränga utanför.

– Chanel och jag ute och Paul Lindvall var där och sa att det var bäst jag gick in med hunden. Så fick jag veta att det skulle bli trygghetsboende för 70plussare. Jag blev genast intresserad. Sen pratade jag med Louise, Stångåstadens områdeschef, som sa: "Du är väl inte 70?"

- Jo, jag är 74. Så jag tänkte att när det blir aktuellt ska jag söka till en etta. Åren går fort, man blir äldre. Barnen ska slippa tänka: "Var ska vi göra av mamma?"

Hon skrev till Pensionsmyndigheten och fick besked om bostadsbidrag.

– Då klarar jag 400 kronor mer på hyran på min pension.

Den lägenhet Gunnel Peterson fick är en etta på 49 kvadratmeter i västerläge. Vardagsrum och kök ihop med samma parkett, och så en sovalkov. Och balkong.

– Den ligger här bakom precis, man ser lyftkranarna.

Parkett, tapeter och fondtapet, alltihop har Gunnel valt själv. Och en kompis har hon redan på plats. – Det är en taxikollega till Pelle som jag träffade på bussen. Håkan. Jag sa till honom "har du inte sökt?" Och då gjorde han det och nu har han också fått.

Har du trivts bra här på Bobergsgatan?

– O ja. Det är ett härligt område. Men snart blir det stor renovering här och då ska hyresgästerna ut i baracker. Det är inte roligt när man är äldre, jag kanske är 78 då, och det hade jag ingen lust med. Jag tänker lite före, mina barn säger också det. Och det är bra.

Jag har alla mina väninnor här på gatan, de bor i 3:an, 5:an och 10:an.

Gunnel cyklar mycket. Chanel får åka i korgen. Ofta sitter Gunnel i parken och tittar hur långt de kommit med bygget

– En våning tar tre veckor, berättade en kille jag pratade med.

När vi går runt i tvåan som Gunnel bor i nu, förstår vi hur mycket hon måste göra sig av med.

– Bokhyllan ska inte med. Köksbordet och två stolar får jag nog med mig. Soffan och glasbordet ska med. Klockan är min brors, han bor på Åland, den kan jag inte ta med.

Och så har hon börjat rensa massor i skåpen.

– Jag har sålt mycket på loppis i Cupolen. Saker från skåpen, skålar och sånt jag aldrig använder. Och jag behöver bara tre badlakan, och tre ombyten sängkläder, jag behöver inte mer.

19 januari, Valla Folkets park.

Gunnel Peterson väntar på oss med Chanel som drar i kopplet. Det snöar och är halt, men vi vågar oss på en kort promenad bort till bygget, där orangefärgade gubbar klättrar upp och ner i byggnadsställningarna.

Alla ettorna ligger i mitten av huset, Gunnel pekar ut sin.

– Det kommer att bli jättefint. Vi får boulebana här ute också tror jag. Det är roligt för oss äldre. De kommer att ha vissa aktiviteter. En värdinna som kan hjälpa till på dagtid. Och en matsal om man vill ha sällskap.

I trygghetsboendet får Gunnel tvättmaskin och torktumlare hemma hos sig själv. Slut på traskandet till tvättstugan.

– Och en diskmaskin – det har jag aldrig haft i hela mitt liv!

Snön viner och vi går in på Bobergsgatan. Gunnel har bakat bullar. Lägenhetens väggar är tydligt tommare, hyllor och skåp har plockats ur, och det står några bananlådor i vardagsrummet. Julpyntet fick gå raka vägen ner i en av dem.

– Jag har plockat ner tavlor. Jag får ju färre väggar på nya stället, så alla kan inte sättas upp igen. Men några ska jag ha kvar. Den här som min kusin målat så fint, från dansen i logen i Hjulsbro. Det är hon och jag som står där i dörren och håller varandra i handen.

Gunnel har målat några tavlor själv också. Men nu funderar hon på att börja brodera igen.

– Det finns så många vackra gammalsvenska arbeten. Dukar och paradhanddukar och ordspråkstavlor. Förut broderade jag mycket, så jag tänkte att jag kunde ta upp det igen.

Gunnel visar sina nyköpta gardiner hon ska ha i trygghetsboendet.

– "Vänta med det, mamma" säger min dotter, men det är roligt med lite nytt. Det var så länge sen jag skickade efter grejer. Jag kommer att ha mycket grått och svart, jag tycker att det är rätt så snyggt.

Det är lite trist med ensamheten, berättar Gunnel. Nyligen var hennes första kärlek här på lunch.

– Jag var 17 år och vi var tillsammmans i ett år. Mamma bodde i Malmslätt, jag bodde hos pappa i Hjulsbro.

Gunnels föräldrar skilde sig när hon var fyra år.

Det måste ha varit väldigt ovanligt att bo hos pappa?

– Ja, det var många som förundrade sig. Pappa var sjöman, han hade Linköpings sista lastbåt. Jag hade många vuxna runt omkring mig, farmar, farfar, farbröder och fastrar. Och en månad varje sommar bodde jag hos mamma. Så jag hade två hem när jag växte upp. Men jag ville aldrig bo hos mamma och mammas nya, det var så strängt där och mycket ungar. I dag pratar man vid matbordet, då fick man inte prata. Det var skönt att åka hem till pappa igen.

Under våren berättar Gunnel på Facebook om vad som händer. Hur huset växer. Hur hon säljer kolonilotten. Och längtar! Räknar dagarna.

24 augusti är det tjusig invigning av hela huset, med musik och varmkorv och mycket folk. (Corren 25/8) Nu träffar jag också Gunnels dotter Annabell, som hjälpt till med allt möjligt. Hon tror att flytten blir ett lyft för mamma.

Måndag 21 september 2015

Första vardagen i nya lägenheten! Nästan allt är uppackat och det är jättefint. Lägenheten ser mycket större ut än att vara en etta, luftig och ljus. Inga trösklar.

Gunnel är lycklig men trött. Flitig Facebookare som hon är så står laptopen uppe på köksbordet, men internet är ännu inte uppe.

– Jag ska be värdinnan om hjälp med att få igång det, förklarar Gunnel, och visar mediaskåpet i hallen varifrån allt ska skötas. Och så visar hon balkongen; fullt av pelargoner och en stor gammelrosa hortensia som hon fått i inflyttningspresent av sina barn. Men barnspärren på balkongdörren är mindre lyckad för en som inte längre är stark i händerna.

– Jag förstår inte hur de har tänkt här.

Nu ska det bli kaffe, bara Melittan dyker upp...

– Syrran var här igår och ändrade om i skåpen. Till det bättre! Jag är lite dålig på att organisera, men man ska väl ha några fel... Fast nu hittar jag inte allt.

När Melittan är lokaliserad och kaffebryggaren börjar slurka dukar Gunnel fram nyköpta turkosa Ikeamuggar.

Har du gjort dig av med Hackeforsporslinet?

– Ja, det mesta har jag gett till barnen. Jag har inte plats för det, så jag har ingen servis kvar, bara ett par fat och skålar.

Soffan och fåtöljen och en hylla är nya. Balkongmöblerna också. Gunnel har handlat nytt samtidigt som hon har gjort sig av med mycket av det gamla möblemanget.

– Hjärta till hjärta har hämtat mycket hos mig. Och köksbordet sålde jag till en tjej som sen fick ta min barndomsbyrå också för en symbolisk hundring. Byrån hade tre lådor och en spegel, och jag har haft den sen jag var liten. Jag smekte den och grät en skvätt när de åkte med den. Minnen är minnen. Men man måste ju bryta med det förflutna och skiljas från grejer också.

Berätta om flytten.

– Förra helgen höll jag på och tog smågrejer på cykel, jag åkte minst 20 varv fram och åter. Sen var det en här som redan hunnit flytta in i huset, som jag känner sen vi jobbade ihop, som frågade: "Har du lust på ett glas rödvin, Gunnel?" Så vi satt och pratade i två och en halv timme hemma hos henne. Det är det som är så roligt för det finns så trevliga människor här.

– Sen gick den stora flytten med släp i lördags. Mina tre barn, Ann-Sofie, Mikael och Bella hjälpte till, och min syster och svåger Pingan och Larsa. När allt var klart satt vi här och åt lax och kräftor och drack mousserande vin. De åkte inte hem förrän halv tre på natten och Ann-Sofie sov över.

Halv tre?! Tänker du bli husets partypingla?

– Vem vet? Jag är säkert bland de yngsta, min kompis Håkan och jag är ju 75. Och ikväll kommer mina tre väninnor på flyttgröt.