Klockorna slår i kyrkan intill, och några stenkast bort hörs barnlek från förskolans utegård. Här, i Sturefors söder om Linköping, har diabetesforskaren Johnny Ludvigsson länge haft sin hemvist. Innanför den lummiga trädgården, innanför den gulbeklädda fasaden, finns hans kontor. Efter coronapandemin är det mycket av hans arbete som sköts härifrån. När vi släpps in genom ytterdörren har han precis avslutat ett Zoom-möte – och även att han sedan länge passerade pensionsåldern jobbar han dagligen. I måndags fyllde han 80 år.
– Många människor gillar inte att fylla 80 år, men jag brukar säga att det ju är mycket bättre att fylla 80 än att inte få möjligheten att fylla det alls. Jag är otroligt lyckligt lottad. Jag mår enastående bra och jag förefaller fortfarande förstå och kunna bedriva en aktiv forskning. Jag har oerhört intressanta och viktiga forskningsprojekt på gång så det är egentligen inte så underligt att jag håller på, säger Johnny Ludvigsson, bjuder in oss på sitt kontor, och fortsätter:
– Jag har sagt tidigare, till många barn under årens lopp, att vi innan jag fyller 100 år ska kunna bota barndiabetes. Jag tror inte vi kan bota alla men jag tror att vi kan bota en del. Det skulle vara helt fantastiskt att uppleva.
Ända sedan universitetsstudierna i Uppsala på 1960-talet har diabetes typ 1, även kallad barndiabetes, varit hans största forskningsområde. Våren 1971 kom han till Linköping för att jobba på Universitetssjukhusets barnklinik. Han blev ansvarig för barncancer- och diabetesvården – och fortsatte att bedriva sin diabetesforskning.
– Jag var mest intresserad av svårt sjuka barn, det var min grej, det kändes meningsfullt. Visst är det viktigt med annan sjukvård också, men jag upplevde det som extra viktigt att kunna göra någonting för svårt sjuka barn – som drabbats av cancer eller diabetes, säger Johnny Ludvigsson och fortsätter:
– Det var inte lätt. När jag började som ansvarig för barncancervården dog nästan alla som drabbades, men efter 15 år kunde vi bota uppemot 80 procent. Nu är det nästan 100 procent för vissa cancerformer. Det är en enorm framgång.
Men forskningen, i mer än 50 års tid, har han uteslutande ägnat åt barndiabetes. Medan höstsolen strålar in genom kontorsfönstret berättar Johnny Ludvigsson ivrigt om framgångar och motgångar, toppar och dalar, under årens lopp. Han beskriver diabetessjukdomen som ett inbördeskrig i kroppen, där immunförsvaret dödar de insulinproducerande cellerna. Han pratar om ett vaccin och förhoppningen om att kunna stoppa kriget och, om inte bota diabetes helt, åtminstone rädda den insulinproduktion som fortfarande finns kvar.
– Tack vare en jättestudie på nyfödda, ABIS-projektet, som jag var med och startade i slutet av 90-talet kan vi nu studera navelsträngsblod och tarmflora från 167 individer som sedan dess har fått diabetes typ 1. Vi vet fortfarande inte varför man får sjukdomen, vi vet inte vad den beror på, men med ny teknik kan mer analyseras och kanske, kanske, kan vi komma fram till orsaken.
År 1989 startade Linköpingsforskaren Barndiabetesfonden, som enligt organisationens hemsida samlat in uppemot 200 miljoner kronor till diabetesforskningen sedan starten. Men i jämfört med Barncancerfonden är det, enligt Johnny Ludvigsson, små summor.
– Diabetes typ 1 är den överlägset vanligaste allvarliga sjukdomen som drabbar barn och ungdomar. Den är tre gånger vanligare bland barn än alla cancersjukdomar. Mer än 900 barn insjuknar varje år. Att vi botar så många cancersjukdomar är fantastiskt, men när det kommer till diabetes är det noll procent. Det har fått alldeles för lite uppmärksamhet i samhället, säger Johnny Ludvigsson.
På datorn, i kontoret där i Sturefors, har han många mejl från personer som tampas med sjukdomen. Även om han inte längre vårdar sjuka barn har han dagligen kontakt med patienter och deras familjer. Han får frågor om diabetesforskning och om möjliga stödåtgärder i skolan. Ganska ofta önskas en "second opinion" på en behandling. Han säger sig svara på alla.
Hur är det egentligen att leva med diabetes typ 1?
– Det finns en del läkare som säger att man kan få ett normalt liv, men det blir aldrig normalt. Man får aldrig ledigt från sjukdomen en enda lördag eller söndag, eller på semester, julafton eller skollov. De måste alltid, varenda dag, balansera på lina och klara sitt blodsocker. De kan aldrig sluta att ta insulin och måste hela tiden balansera sina insulindoser mot fysisk aktivitet, infektioner och vad de äter. Det påverkar hela familjen och många föräldrar är uppe om nätterna. Sover mitt barn, eller är det medvetslöst? Det är jobbigt, säger Johnny Ludvigsson och fortsätter:
– Det går att få ett långt, fint, spännande och lyckligt liv. Men enligt en svensk studie som publicerades för några år sedan förlorar barn, som drabbas av diabetes typ 1 innan tio års ålder, 17 år i livslängd. Det är inte lite. Det betyder inte att dessa personer blir 70 år och alla andra 87 – utan vissa blir bara 20, 27 eller 32 år gamla. Det är fortfarande en sjukdom som man kan dö av om man har otur.
Vad är ditt budskap till alla familjer som kämpar?
– Det jag vill säga till dem är att det finns goda förutsättningar för att deras barn kommer att få ett bra liv. De kan till och med hoppas på att de kan botas, om det vill sig väl. Man vet aldrig när genombrottet sker förrän efteråt.
Vad krävs för att bota diabetes typ 1?
– Kan man lära sig att använda stamceller för att skapa insulinproducerande celler, och lära sig att blockera förstörelsen av dem, då skulle det kunna gå. Eller om man kan stoppa inbördeskriget så att de egna insulinproducerande cellerna kan föröka sig. Det är inte lätt, men jag kommer att fortsätta att kämpa så länge jag upplever att det fungerar.
I samband med sin födelsedag har Johnny Ludvigsson startat en insamling till Barndiabetesfonden. I skrivande stund är den insamlade summan cirka 450 000 kronor.
– Till skillnad från andra som vill fira sin födelsedag i blygsamhet gör jag tvärtom. Jag säger: "Nu fyller jag år och vill bli gratulerad genom ett bidrag till barndiabetesforskningen". Målsättningen är en halv miljon kronor.
Varför ska man skänka pengar?
– För att det behövs mer forskning. Det finns ingen annan väg än forskningen för att ändra livet radikalt. Det finns inte en chans att lösningen kommer från ovan, helt av sig självt. Helst skulle vi kunna utrota den här sjukdomen. Barn ska inte behöva ha den.