På kommunfullmäktige den 17 juni klubbar Linköpings politiker igenom ett tiggeriförbud. Förslaget har fått både ris och ros. Samtidigt som polisen tror att det kan minska den organiserade brottsligheten menar flera oppositionspolitiker att det är fel väg att gå. När vi kontaktar Linköpings universitet och söker en forskare inom ämnet hänvisas vi till Hans Swärd på Lunds universitet. Han forskar bland annat om fattigdom, sociala problem och hemlöshet.
Hur ser du på tiggeriförbud? Kommer man åt den organiserade brottsligheten?
– Nej det tror jag inte. En del kommuner har beslutat om lokala tiggeriförbud och det blir väldigt mycket symbolpolitik. Det är inte lika mycket tiggare i Sverige i dag som det var för några år sedan – det är ingen stor fråga i dagens samhälle och inte alls samma problem som för fem–sex år sedan, säger Hans Swärd.
Han menar att mycket av tiggeriet försvann med coronapandemin.
– Många frivilligorganisationer har också vidtagit åtgärder på de här människornas hemmaplan – i fattiga byar i Rumänien och delvis Bulgarien. Även Lund, där jag bor, har verksamhet i hemländerna. Det handlar om att se till att barn kommer in i skolan och ge dem stöd där. Det handlar i många fall om romer som är dåligt integrerade i sina hemländer, säger forskaren.
Vad tycker du att kommunerna borde göra istället?
– Jag tror att det är viktigt att kommunerna börjar jobba med hemkommunerna. Det finns Crossroads-organisationer på flera platser i Sverige som ger stöd åt personerna där de bor. Man lämnar akut hjälp dit istället.
Skulle det ge en större effekt mot brottsligheten än ett tiggeriförbud?
– Det tror jag absolut. Om man kriminaliserar det hela tvingas folk gå under jorden och då är risken att man inte får tag på problemet.
För tio år sedan, när Hans Swärd menar att problemet med tiggeri var större, publicerade han en rapport med namnet "EU-medborgarna, tiggeriet och den synliga nöden". Där skriver han följande om vilka åtgärder som ger effekt:
– Det finns inte så många studier av effekterna av olika åtgärder för att komma tillrätta med de problem som ligger bakom 2000-talets europeiska mobilitet och tiggeri. Historiskt har fattigdom och tiggeri vare sig kunnat åtgärdas med filantropiska insatser eller förbud, utan vad som gett effekt har varit grundläggande sociala reformer som tryggar människors sociala behov och tillförsäkrar dem politiska civila och sociala rättigheter.