Titeln på boken är "Skandalen, som jag upplevde den" och här kan den som så önskar dyka ned i ett hav av mygel, korruption och mobbing, allt hämtat från Anna-Karin Cardells dagboksanteckningar från juli 1990 till augusti 1992, då hon var anställd som chef för kongressverksamheten på Konsert & Kongress.
Till boksläppet hade drygt 100 personer bjudits in, däribland dåvarande kulturchefen Gösta Enar, före detta kommunalrådet Sven Lindgren (M) och Roland Larsson (C) som vid tiden för skandalen satt på Östgötabänken i riksdagshuset.
På plats var också Linnea Darell, kommunalråd för dåvarande Folkpartiet, och en av de som ställde sig bakom Anna-Karin Cardell och hennes kamp om att lägga alla fakta på bordet.
– Jag minns skandalen med mycket upprörda känslor, sa hon. För att en sådan här sak ska kunna avslöjas krävs att någon har modet och styrkan att stå rakryggad och hålla fast vid sanningen. Dessa egenskaper hade Anna-Karin och det ska vi vara väldigt tacksamma för.
Roland Larsson gratulerade tillsammans med hustrun Marianne och menade att Linköping säkerligen lärt sig av den sura minnesbetan.
– Jag tror inte att en sådan här sak skulle kunna inträffa igen. Jag har inte läst boken än, men jag ser verkligen fram mot att få göra det, sa han och gav Anna-Karin en kärvänlig kram.
Sven Lindgren stod i kön för överlämna blommor.
– En väldigt angelägen berättelse, sa han när han ombads kommentera boken. Anna-Karin visade ett högt rättspatos under hela resan.
Anna-Karins vapendragare när det stormade som värst, Gösta Enar, avslöjade att han hade läst manuset till boken och att han gillade innehållet.
– Samtidigt måste vi konstatera att Konsert & Kongress i sin utformning blev riktigt bra och något som Linköpingsborna kan vara stolta över, menade han.
Anna-Karin Cardell själv var överväldigad av uppmärksamheten och alla gratulationer.
– Det känns nästan overkligt, sa hon. Men det här hade inte varit möjligt om det inte varit för min mans skull. Han stod vid min sida, lyssnade på allt mitt tragglande och gnatade. Jag har honom att tacka för så otroligt mycket.
Maken själv, Jan-Erik, log åt sin hustru och sa:
– Vi blev livskamrater redan som unga tonåringar och har inte svikit varandra en enda gång sedan dess.