Kvinnan tillhör den krets av funktionshindrade som enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade har rätt till insatser i form av särskilt stöd och särskild service om deras behov inte kan tillgodoses på annat sätt.
Det kan bland annat vara en bostad med särskild service för vuxna eller annan särskilt anpassad bostad.
Linköpingskvinnan har en varaktig sjukdom och behöver stöd och hjälp och personal som är psykiatriskt utbildad.
Linköpings kommun hade inget sådant boende att erbjuda utan kvinnan fick 14 juli fjol i stället flytta till ett tillfälligt sådant boende i Eksjö.
Kvinnan anser dock att hon inte skall behöva bo i Eksjö när hennes anhöriga finns i Linköping och sökte än en gång bostad med service.
Socialnämnden sade åter nej på grund av resursbrist.
Det håller inte, menar länsrätten dit kvinnan överklagat.
"Det ankommer på socialnämnden att verka för att hennes behov av bostad med särskild service tillgodoses snarast", skriver länsrätten.
Linköpings kommun var den första i länet som dömdes att betala ut en så kallad sanktionsavgift.
I februari dömdes kommunen att betala ut 150-000 kronor för att man på över ett år inte kunnat tillgodose en kvinnas behov av ett särskilt boende.
En kommun kan dömas att betala från 10 000 kronor till en miljon kronor beroende på hur lång tid den sökande får vänta.
Länsstyrelsen har rått kommunerna att avslå ansökningarna om det är mer än tre månaders väntetid för särskilt boende. På så vis får den sökande en tidigare chans att överklaga beslutet.
Hur lång tid kommunerna skall ha på sig att skaffa boende är oklart.
Länsrätten tyckte att ett år var lagom. I det fall Corren berättat om så hade ytterligare tre månader gått utöver de tolv. Länsstyrelsen yrkade 50 000 per månad och fick igenom det.
Hela rättsfrågan har dock hamnat i ett vakuum i regeringsrätten dit flera fall överklagats. Så länge inte något av de fallen kommer upp och skapar en rättspraxis vet ingen hur länge en kommun skall kunna dröja med att följa lagen.