Gammalt uttal är inte fel
Ett brev uppmärksammar uttalet av pluralformer på ord som flickor och kronor. Vi säger ofta flicker och kroner. I Åtvidaberg har man sagt så sedan 1950...
Åtvidaberg har sannolikt ingen särställning här, och fenomenet är äldre än så. I talspråket har de formerna använts i flera hundra år. Att döma ut dem som fel är därför knappast rimligt. Vilken form som används i talet varierar säkert ofta hos en och samma person; man gör ett slags anpassning till var man är och vem man talar med.
Över huvud taget ska inte skriftbilden förstås som en instruktion om uttalet - skriften och talet lever sida vid sida, på sina respektive villkor.
Ett uttal som följer skriften kan uppfattas som mer korrekt, men så enkelt är det alltså inte. En osäkerhet infinner sig inför ord som vi möter i skriften innan vi har hört dem uttalas. Något som säkert är vanligare i dag när skriftspråket är en mycket större del av vår språkvardag.
Exempelvis hör man ibland ladugård uttalat bokstavsenligt. I den verklighet där ladugården är en del av tillvaron på riktigt har däremot uttalet alltid varit snarast laggård eller la:gård. Naturligtvis kan man inte hävda att det är fel.
Gärdesgård är en korrekt stavning, men man säger ungefär jäschgård.
Endast utsocknes uttalar Vadstena enligt skriftbilden. Knappast östgötar (öschötar!). Och så vidare.
Tendensen kan förstås även gå åt det andra hållet, då talet sätter sin prägel på skriften. Så vill en del skriva mej, dej och sej i stället för de nästan alltid betydligt bättre varianterna mig, dig och sig. Dom säger vi, men i skrift är de respektive dem neutrala och bättre.
Hos barn som håller på att lära sig skriva kan man se stavningar som duv (för du), kfäll (kväll) och daks (dags). Det visar hur barn uppfattar de fina ljudnyanserna och att hörselintrycket föregår skrivinlärningen. Det finns en tendens till ett v när vi säger du, liksom vi säger snarast kfäll, eftersom det knappast går att uttala ett rent v-ljud efter k.
Så småningom lär man sig stavningen och funderar inte på att orden inte låter exakt så.
SÄTTA PÅ. En läsare skriver apropå förra Språkspaltens kommentar om "billigt pris". Så heter det inte, instämmer hon, med stöd från 1950-talets Handelsgymnasium. Vidare ansågs det som fel att säga sätta på till exempel radion. Trycka eller vrida på heter det, enligt brevskrivaren.
Kanske har det skett någon förskjutning över tiden, men "sätta på" är ett fullt korrekt uttryck i dag. Fast det verkar som om en del undviker att säga så, möjligen för att det finns en sexuell betydelse av "sätta på". Kanske känns det lite genant. Den besynnerliga varianten "stänga på" förekommer då och då.
NYTT ORD. Spelnykter. Person som har blivit fri från ett spelberoende. (Källa: Språkrådet)
Så jobbar vi med nyheter