Var murens fall väntat? Både ja och nej. Genom hela 1989 florerade rykten om vad som skedde i öst. Det var stora förändringar, många demonstrationer. Jag som fyllde 25 det året borde kanske kunnat lägga ihop två och två. Men när det väl skedde, att muren öppnades, blev vi ändå tagna på sängen.
Jag följde förloppet, först på tv. Det kändes overkligt att muren föll mitt framför ögonen. Jag minns att vi satt några studenter på ett ölhak. Senare på kvällen dök de upp, de allra första (före detta) östtyskarna. En del på väg till släktingar och vänner i väst, andra på väg mot Kurfürstendamm. Men som jag minns det var det först framåt midnatt som västberlinarna kom på benen och började fira på traditionellt sätt.
Berlin är mycket av myternas stad. Det finns verkligen något magiskt över staden. Eller i alla fall fanns. 1960- och 70-talen var mer kreativa och utmanande. Kanske berodde detta på att västberlinarna inte behövde göra värnplikt, vilket fick många kulturarbetare att flytta dit. Att Berlin var avantgardets huvudstad gällde långt in på 1980-talet. Tyskland producerade fantastiska filmer, ledande rockband, omtumlande konst och mycket annat.
I dag är utbudet mer mainstream, det du kan se och höra i Berlin finns tillgängligt överallt i Europa. Kanske ändå att muren framkallade ett motstånd som manifesterades i konsten.
Men att två kilometer Berlinmur har sparats till eftervärlden som en bisarr turistattraktion tycker jag mest är fånigt. Lika fånigt är det att små cementklumpar av muren säljs i souvenirbutikerna. Det är ovärdigt på något sätt att muren som orsakade så mycket skada får något slags kultvärde till slut.
Andreas Motel-Klingebiel, professor i äldre och åldrande vid Linköpings universitet. Bodde och studerade i Västberlin när muren föll.