Klinkergolv och stora glasytor ger Santinis en skramlig ljudbild där minsta skrap med stolen blir förstorat till åtminstone ett litet oljud. Å andra sidan är inredningen vilsam i färgskalan och klarar sig precis på rätt sida av gränsen till intetsägande.
Den nyanställda servitrisen har vi överseende med. Hon borde ha fått en introduktion i basal serveringskunskap innan hon gick i tjänst, men övrig personals vänlighet räddar intrycket.
Lunchmenyn, med sex alternativ, är med ett undantag, soppa, baserad på pasta i en eller annan form.
Den spartanskt möblerade salladshyllan fyller sin funktion som förstärkning av lunchrätten. Men varför har krögaren tagit bort de gratinerade vitlöksbröden som en liten smaklökskick till lunchrätten?
Lasagnen med lätt salt-smekta laxbitar mellan pastaplattorna är saftig, välkryddad med ett diskret lager parmesan på toppen.
Med köttfärsfyllning smakar den microvärmda lasagnen också bra med mild tomatsmak och behaglig kryddning.
Penne à la Boscaiola är en stor portion där det, utöver penne, utlovas gorgonzolasås och kronärtskocka. Skockorna är lättfunna och smakar bra, men gorgonzolan måste kocken ha glömt. Det gör att smaken är tämligen menlös. Med tanke på priset, 69 kronor, hade det inte gjort något med mer av allt utom just pastan.
Den som vill ha citykänsla och inte söker en helt rofylld lunch får vad han söker här. Och husmanskost finns på så många andra lunchställen att det inte känns som en brist på Santini?s lunchmeny.