Natten till den 1 september 1939 – samma dag som andra världskriget bryter ut – övar två militärplan på flygbombning vid sin flottilj i Västerås. Plötsligt slår vädret om. Dimman lägger sig tät på flygfältet och omöjliggör landning. Bombplanen – två B3:or som mäter drygt 22 meter mellan vingspetsarna – omdirigeras till Malmen vid Linköping. De navigerar med kompass och metoden "död räkning" – principen där man bestämmer kurs efter hur länge, hur fort och åt vilket håll man har förflyttat sig från en viss punkt. Ett av bombplanen landar vid Malmen, det andra förlorar sig i dimman över Vårdnäs.
Ljudet av flygplansmotorer avbryts av en plötsligt en smäll. Den höga farten och markdimman gör att främre torn och högre vingspets brakar in i trädtopparna. Fältflygaren och officersaspirant K. O. F. Ramström, spanaren och reservofficers-aspirant B. S. Wittsten och signalisten furir K. E. Nordh kastas ut ur flygplanet. Planet lämnar efter sig en 500 meter lång gata genom skogen med sönderslitna träd. I Östgöta Correspondentens artikel dagen efter beskrivs olycksplatsen: "Överst i virrvarret låg genom en ödets grymma ironi en nästan oskadad förbandslåda och en liten bok, "Första hjälpen vid olycksfall".
Vi går längs en övervuxen gammal körväg, tar vänster och banar oss fram i skogen. Till skillnad från septemberdagen 1939 dominerar nu vårsolen. För den ovetande är minnesstenen nästintill omöjlig att hitta.
– Piloten var bara 19 år. Militären rekryterade unga piloter på grund av kriget, säger Kenneth Nilsson som började intressera sig för olyckan av en slump 1975. Kenneth gick drev i en älgjakt och plötsligt – mitt i urskogen nära Arnebo – tornar en 2,5 meter hög minnessten upp sig.
– Jag blev helt paff. Jag hade aldrig, trots mitt yrke, hört talas om olyckan. Det var oerhört fascinerande, säger han.
Hela jaktlaget samlades kring minnesstenen. En av männen som bodde i trakten berättade att han var en av de första som kom till olyckplatsen. Trots att det då var 36 år sedan som olyckan inträffade syntes fortfarande "gatan" i skogen som planet plöjt ned. På marken hittade Kenneth en metallbit som han tror kommer från planet.
Kenneths intresse för olyckan beror till viss del på hans karriär som pilot. Ett av hans stoltaste ögonblick är när han bland 2400 sökande blev en av de 40 antagna till Ljungbyhed – det svenska flygets vagga och förläggningsplats för 5:e flygskolekåren. I sina yrkesverksamma år arbetade Kenneth mest civilt, bland annat med brandspaning i Norrland. Han kan föreställa sig den skräck de unga flygarna kände i dimman 1939. Han minns en flygning i Norrland som hade kunnat sluta lika illa. Moln och dis gjorde att brandflyget han flög fastnade i en dalgång. Plötsligt blev det omöjligt att navigera och Kenneth försökte förgäves hitta ett hål i molntäcket.
– Tillslut bestämde jag mig för att följa älven, och hittade på så vis ut ur skogen. Det är tack vare den där älven jag går här i dag, säger Kenneth.
Plötsligt framträder minnesstenen – som restes av pilotens föräldrar – i skogen. Vi läser de omkomna soldaternas namn och den ingraverade meningen "Funno här gemensam död natten till den 1/9 1939".
– Man blir lätt högtidlig när man står här, säger Kenneth.
I närheten hörs en koltrast.