Vår stad
Elen kom då från Nykvarns kraftstation i Vreta kloster. Faktum är dock att el från en provisorisk ångcentral levererades till fem fastigheter i staden redan från och med den 18 september 1903.
Introduktionen av el i Linköping föregicks av strider som pågick i det närmaste under två decennier. Kampen gällde om staden skulle satsa på ett nytt gasverk eller gå över till elektricitet.
Redan 1887 fanns ett förslag på hur el skulle kunna introduceras i Linköping. Ett oenigt stadsfullmäktige stoppade de planerna, ett öde ett liknande förslag mötte två år senare.
Samma sak skedde i början av 1890-talet med ett, av en fullmäktigekommitté framlagt, förslag att staden skulle anlägga ett elverk. Våren 1896 lyckades gasens förespråkare driva igenom att staden i stället skulle satsa på ett nytt gasverk.
Fullmäktigeledamoten direktör Jonn O. Nilson tog då saken i egna händer. Efter att fullmäktige våren 1902 gett honom ett 25-årigt monopol på eldistributionen inom Linköping lät Nilson anlägga Nykvarns kraftstation. Han lät även bygga luftledningar och lägga ned markledningar i staden.
Verksamheten bolagiserades 1903 under namnet Linköpings Elektriska Kraft- och Belysnings AB. Antalet abonnenter ökade snabbt. Bolaget förvärvade ett mindre kraftverk i Tannefors och anlade dessutom en dieseldriven reservkraftstation. När så Odensfors kraftstation stod klar sensommaren 1914 ansågs tillgången på el säkerställd för lång tid framåt.
Bristen på fotogen och motorbränsle under första världskriget gjorde att efterfrågan på el ökade. Ofredsåren innebar också att elektrifieringen av landsbygden sköt fart. Bolaget uppförde då ytterligare en kraftstation, den i Svartåfors.
Distributionsavbrotten under elens första decennier var många, för vilka Nilson och bolaget fick utstå mycken kritik. Flertalet av avbrotten orsakades av skador på luftledningarna, men även av vattenbrist under de regnfattiga åren 1919 och 1920.
Efter långa diskussioner köpte, med tillträde den 1 januari 1922, staden elverket. Priset var strax över 4,2 miljoner kronor, vilket i dag motsvarar drygt 90 miljoner.
Under elens första decennier betalade kunderna en fast avgift per ansluten glödlampa. För extra utrustning fanns speciella avgifter. De fasta taxorna medförde att många lät lamporna vara tända dygnet runt. Det var först på 1920-talet som elmätare började införas i Linköpingshemmen och att kostnaden berodde på förbrukningen.