Här låg Linköpings äldsta förstad

Den gamla stadsdelen Stolplyckan kan beskrivas som Linköpings äldsta förstad.

I Stolplyckan, som växte fram under sent 1800-tal, bodde många barnrika, fattiga familjer i byggnader med låg standard. På fotot ses korsningen mellan Föreningsgatan och Lindhultsgatan sedd mot norr.

I Stolplyckan, som växte fram under sent 1800-tal, bodde många barnrika, fattiga familjer i byggnader med låg standard. På fotot ses korsningen mellan Föreningsgatan och Lindhultsgatan sedd mot norr.

Foto: Vykort i Håkan Johanssons vykortsamling, Stiftsbiblioteket

Linköping2021-11-27 12:00

Vår stad

Av kyrkböckerna att döma stod områdets första byggnader inflyttningsklara 1883.

Ursprungligen var det bara områdets allra nordligaste del som kallades för Stolplyckan. Den mellersta delen hette Lindhult medan områdets sydligaste del kallades för Karlberg.

När exploateringen av Karlberg inleddes 1903 ägdes området av patron Jöns Carlsson, kallad Rike Carlsson. Det är sannolikt att det är hans efternamn som givit området dess namn. Sommaren 1903 rapporterade tidningarna att det skedde en livlig nybyggnation i Karlberg. Hela sju mindre hus var under uppförande.

Tidningen Östgöten påpekade att byggnadsarbetet gick mycket snabbt. Tidningen skrev att några av fastighetsägarna återanvände byggnadsmaterial från de då nyligen rivna rucklen på Ågatan 26–28. Skribenten fortsatte med att alla husen var uppförda på gehör och utan tillstymmelse av ritningar. Tidningen raljerade också om att man glömt trappan vid uppförandet av ett större tvåvåningshus, vilket medförde att ett trapphus fick byggas till i efterhand.

Om Karlbergs allra sydligaste hus, som låg på Föreningsgatan 36, berättades det att den byggnaden uppförts inuti en äldre ladugård. När ladugården revs stod plötsligt ett bostadshus på platsen. Med den byggnaden som exempel berättade Corren hösten 1957 om bostadsslummen i Stolplyckan.

Tidningen berättade att i en lägenhet om 22 kvadratmeter på Föreningsgatan 36 bodde familjen Svensson med två minderåriga barn. I deras hem regnade det in genom taket, innerväggarna var såväl otäta som fuktskadade och fönstren var tätade med gamla skjortor. Bostaden saknade skafferi. Fru Lisa Svensson berättade att den föregående vintern hade mjölken, som stått i rummet, frusit. Elledningarna fick reportern att förundras över att huset inte redan fattat eld. För att nå fastighetens torrdass fick familjen korsa gårdsplanen, vilken saknade belysning. Husets entrédörr gick inte att låsa. Corren skrev att pilsnergubbarna använde trapphuset som sovplats.

Under 1950-talet köpte, med syfte att riva dem, staden upp alla fastigheter i Stolplyckan. Beslutet om vad som skulle ske sedan dröjde och åtskilliga lägenheter hyrdes ut med så kallade rivningskontrakt. Våren 1973 hade Östgöten ett reportage om att knarkare och alkoholister höll till i rivningshusen.

Under andra delen av 1970-talet slutfördes rivningarna. År 1978 fastställdes en ny stadsplan och året därpå inledde Stångåstaden uppförandet av Stolplyckans kollektivhus och de intilliggande sex punkthusen.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!