Vår stad
Linköping har däremot haft ett fängelse. Det togs i drift sommaren 1846. De 104 cellerna låg mot ytterväggarna på båda sidor om det schakt som löpte genom hela byggnaden.
Corren skrev 1846 att tjuvarna bodde bra och att det i Sverige var fördelaktigare att vara tjuv än hederlig karl. Även fångarnas kosthåll, som köpts upp genom entreprenadauktion, kritiserades som för påkostat. Den typen av kritik kom att följa verksamheten.
Vintern 1928 berättade fängelseprästen Torsten Borggård för Corren att åtskilliga av de intagna var långtidsarbetslösa. Enligt Borggård var det köld och svält som lett dem in på brottets bana. Han menade också att lättheten att köpa på avbetalning ledde till ekonomiska brott. Borggård berättade även att många fångar kände en oro inför att släppas fria.
Fängelset i Linköping lades ned sommaren 1946. Det motiverades med att det var nedgånget och dyrt att underhålla. Samtidigt ifrågasattes att många av de gamla 1800-tals fängelserna låg mitt i städerna.
I mitten av 1950-talet uppstod brist på fängelseplatser, vilket ledde till att Linköpings fängelse rustades och på nytt togs i bruk i mars 1957. Stolt konstaterade fängelsechefen Harry Östholm att det då var en av landets finaste anstalter. Kort därefter hade fängelset en överbeläggning på cirka 25 procent.
I januari 1958 skrev Corren att anstaltens interiör präglades av ljusa, glada pastellfärger samt att verkstäderna var fina och matrummen snygga. I verkstäderna sydde fångarna bland annat blåställ till vägförvaltningen. Efter nystarten svarade, mot en ersättning av drygt 6 kronor per dag och fånge, Linköpings Restaurangtjänst för de intagnas utspisning.
Fångarna hade enligt Corren inte någon anledning att klaga på de prydligt inredda cellerna med färgglada gardiner och bra sängar. I cellerna hade fångarna rätt att lyssna på radio fram till klockan 23, då även lyset släktes.
I november 1966 berättade Corren att cellerna hade trevliga överkast, färgglada gardiner och krukväxter i fönstren. Det skrevs bara dagar före det att de sista fångarna lämnade Linköpings fängelse. Flertalet av dem förflyttades då till den nya anstalten i Skänninge.
Trots att Kriminalvårdsverket önskade att Linköpings fängelse skulle bevaras som ett kulturminne revs det sensommaren 1969. Därmed försvann landets sista i sin helhet bevarade fängelse från 1800-talet. Nu minner bara en liten rest av muren om att staden haft ett fängelse.
Källa: H Blomqvist och D Waldetoft: Zimmermanns hotell, 1997.