Genom att måla och teckna har han hittat ett sätt att bearbeta tunga tankar som följt honom sedan barndomen.
Det är svårt att förstå att den unga, glada killen framför mig burit på så mycket svärta, att han under flera år levde destruktivt och använde alkohol och droger.
– Jag försökte fly och komma undan ifrån allting, säger han.
Gustav berättar öppet om hur hans familj, som utåt sett verkade lycklig och idyllisk, plötsligt splittrades vid en skilsmässa när han var tio.
– De gick åt skilda håll och vi barn stod kvar i mitten, minns han.
Gustav ger bilden av en turbulent tid. Ett uppbrott i en ålder då han själv var blyg och försiktig och skuldkänslor plågade honom.
– Jag kommer ihåg att jag sprang in i skogen för att gömma mig när jag skulle åka från den ena föräldern till den andra, men ville stanna kvar.
På väggarna i Elsas hus hänger hans tavlor, känsloverk han skapat om kvällar och nätter. Skrämmande bilder, formade ur hans innersta tankar.
– Jag tror det är lättare att visa glädje, lycka och kärlek utåt. Sorg och ilska håller man för sig själv, men det är sånt som kommer fram. Jag tycker att det är skönt att måla.
Efter gymnasiet på John Bauer i Linköping, som Gustav beskriver som tre år av flams, gick han omkring med en ständig huvudvärk och ångest. Han bodde då i en egen lägenhet i Linköping och jobbade som säljare.
– När jag blev själv började jag reflektera över mitt eget mående och en läkare i Kisa hjälpte mig. Jag berättade om min huvudvärk och då sa han: "nu pratar vi om din barndom". Det blev en väckarklocka, jag mådde skit.
Gustav började gå hos en psykolog. Under den perioden tog han fram papper och penna och började teckna. Han har alltid varit intresserad av bild och film men genom den nyfunna kreativiteten utvecklades skapandet. En konstintresserad kollega uppmuntrade honom och gav olika tips. Senare sökte Gustav till Liljeholmens folkhögskola. Han tog tjänstledigt och kastade sig ut på okänd mark.
– Jag visste inte vad jag gav mig in på men det blev så rätt. Att träffa så många olika människor som ägnar sig åt konst, musik och bibelstudier. Det kändes som att komma hem. Jag sög åt mig som en svamp.
Alla tillfälliga kickar han tidigare sökt genom bungyjump och fallskärmshoppning resulterade i en mer långlivad glädje.
Vilket råd skulle du ge till den ledsna lille tioårige pojken?
– Jag skulle vilja ge honom en kram och säga, håll ut. Det kommer att bli bättre.