I ena hörnet av länsmuseets byggnad huserar Hagdahls kök i en långsmal lokal med en fönstervägg på ena kortsidan som enda ljusinsläpp. Ja, det kommer lite ljus ovanifrån också men det faller mest på de vita väggarna som här och där pryds av lånade alster från museets samlingar.
Inredningen i mörka färger ger ett sammantaget intryck av sparsmakad design. Den långa fönsterbänken och dess barstolar erbjuder en ständigt skiftande utsikt över Vasavägens trafik och Raoul Wallenbergs plats. Det är oftast fullt på restaurangen vid lunchtid och den känns trivsam med sitt sorl och sin stillsamma trängsel.
Maten hämtas vid disken där kockarna portionerar ut, ofta elegant upplagd, mat.
Salladsbordet, med för små, rektangulära, tallrikar att fylla, bjuder denna dag på bönor, vitkål, rårivna morötter, bladsallad, linsröra och en sallad med fullkornsvete.
Allt smakar bra och välarbetat, liksom det hembakta brödet. Passar inte dagens rätt gommen finns några, men få, matalternativ på den kritskrivna menytavlan.
Denna dags lunchrätt är dansk sjömansbiff. Veg-alternativet grekisk sallad. Maten smakar utmärkt. Den salta gurkan sitter som en keps till färsbiffen och salladen är fräscht aptitretande. Nivån på dagens är genomgående hög under de dagar vi testar luncherna. Det är gott och det är snyggt.
Kaffet, utan kaka, är av sedvanligt lunchsnitt; mera en gest, än en vilja att bjuda på en god kopp efter maten.
Hagdahls är inte ett billigt lunchställe, men det ges full valuta för lunchpengen. Sådant vill vi ha mer av på Linköpings näringsställen.