De låg där i väskan i väntsalen, prydligt sorterade i olika fack och i kuvert, olika valutor.
– Det såg ut precis som insamlade pengar som hade sorterats, säger han.
Fouad Andas äger kiosken i stationshuset i resecentrum och dessutom driver han järnvägscaféet. När en kvinna kom in med en väska hon hade hittat stående övergiven ute i vänthallen, så tog han den till restaurangen. Där kunde han låsa in den på kontoret – om det var något värdefullt i den.
Det var det.
Efter en halvtimme kom Fouad på att han själv borde titta i väskan. Kanske fanns där en legitimation? En ledtråd till ägaren?
– Där låg kuvert efter kuvert med pengar, berättar han. Det var många olika fack i väskan och det låg pengar i allihop. Det var dollar, euro, svenska kronor, filippinska pengar. "Vad gör jag nu"? tänkte jag. Skrämmande!
Jo, han ringde polisen.
– En ung och lång polis kom. Han sa att det kunde vara narkotikapengar, eller ha med något brott att göra, men det trodde inte jag. I olika kuvert? När vi samlar in pengar till kyrkan brukar det se ut så där.
Polisen gick med pengarna och det började bli stängningsdags i restaurangen. Fouad kollade runt lite i väntsalen innan han skulle låsa dörren.
– Där såg jag två personer som letade runt i papperskorgarna och under bänkarna, och de grät. Så jag knackade på fönstret för jag var nästan 100 procent säker på att det var de som ägde väskan.
Och så var det ju. Fouad bjöd in paret till restaurangen och gav dem varsin kopp kaffe och de båda började lugna ner sig.
– Det var pengar de samlade in till barn på Filippinerna, berättar han, de visade bilder på någon sorts skådespel de gör för att få in pengar. Och nu fick de följa med mig till polisen. Jag tänkte att var de brottslingar så ville de inte åka dit.
Men det ville de mer än gärna, och på polisstationen fanns den unga och långa polisen kvar och alla frågetecken rätades ut. Paret lyckades övertyga polisen om att det var deras insamlade pengar.
Fouad ler brett.
– Jag mår så jättebra! Och jag såg i deras ögon hur glada de var.
Tänkte du aldrig, en enda sekund, att du skulle behålla pengarna?
– Jag hade precis träffat mina egna barn, och när pengarna låg där så tänkte jag direkt på dem. Jag skulle ALDRIG kunna behålla dem. Jag är så nöjd.