I familjen Eliasson finns fem amstaff. För att hantera dessa starka och mycket ivrigt glada hundar, krävs ordning och reda. När hundarna varit ute, kopplas de loss en och en. Sedan får de knalla in på husse Tomas kommando. I hallen hänger selar och koppel prydligt på led, på golven finns inga mattor, och i köket dominerar en chockrosa bädd till hundarna. Kort sagt, ett hundanpassat hem.
I ett av rummen är det hundförbud. Där sätter vi oss för att få vara ifred från hundarna som helst vill hälsa och kela hela tiden. Isabell ser allvarlig ut.
Hennes budskap är kortfattat detta. Amstaff är en trevlig familjehund som behöver stimuleras och jobba för att må bra. De är i regel tålmodiga och snälla mot människor och lämpar sig utmärkt i barnfamiljer. De behöver aktiva hussar och mattar. De är inga soffpotatisar. Kamphundsproblemet är inget rasproblem, det är ett ägarproblem.
- Om människor skaffar sig hund utan att ha, eller vilja skaffa sig, kunskap om hur de ska handhas, då blir det bekymmer oavsett vilken ras hunden har, säger Isabell.
Ända sedan den första amstaffen Tindra, kom in i familjen har Isabell och Tomas märkt hur många människor kastar oroliga blickar på dem. Det finns många fördomar mot hundar av pitbull-typ. Tvärt emot den bilden som dessa människor har, som vore amstaffen en mördarhund, vill de att vi ska se med egna ögon hur barnen kan hantera hundarna.
De kan krypa omkring på golvet bland dem, lägga sig i bädden mellan dem och känna deras värme.
Jag ser och jag tror. Jag har egentligen aldrig haft anledning att ifrågasätta. Ingen hund är farlig på grund av sin ras, däremot kan de vara mer eller mindre svåra att hantera. Mer eller mindre krävande för sina ägare.
Cilla, Brållan, Tindra, Kiki och Bella är vänliga och överseende mot barnen trots att de i grunden är hundar fulla av energi.
När vi ska ut för att se hundarna i aktion, blir det proppfullt i hallen. Alla fem hundar vill först ut och barnen ska kläs på. Hanna, 4 år, kommenderar med myndig stämma en av hundarna att sätta sig ned. Den tittar förvånat och backar några steg. Här har vi helt klart en hundförare i vardande. En som kan förmedla trygghet till hunden genom att tydligt visa vem som tar ansvar och initiativ.
Vi lämnar familjen med sina hundar och väl hemma blir jag ändå nyfiken på att ta reda på hur mycket av kamphundarnas egenskaper från den tiden de kämpade mot tjurar, hundar och björnar som kan finnas kvar än idag.
Jag ringer husdjursgenetiker Per-Eric Sundgren som har lång erfarenhet av hundar och ägnat en stor del av sitt yrkesverksamma liv åt rådgivning i avelsfrågor främst med inriktning mot hundavel.
Man vet att hundar ärver mentala egenskaper i hög utsträckning. Det är lätt att förstå när man tänker på alla de användningsområden som olika raser avlats till. En retriever som ska apportera den av jägaren nedskjutna fågeln, måste vara extremt samarbetsvillig. Kunna sitta lugnt vid jägarens sida medan jakten pågår. Sedan hitta och hämta bytet till sin förare. Den får inte bita till hårt om bytet, då blir jägarens middag förstörd. Den har en så kallad retrievermun, håller löst och försiktigt om bytet.
Hos älghunden har människan genom systematiskt urval i aveln, fått bort den sista delen av bytesjakten i hundens beteenderepertoar. Älghunden söker upp och ställer bytet, skäller på det och håller det på plats. Men själva angreppet och dödandet, överlåter hunden åt jägaren.
Hos kamphunden prioriterades istället just angreppsvilja och viljan att besegra motståndaren eller bytet. Modiga hundar med fasta bett och obändig lust att vinna användes i avel. De skulle självklart vara hanterbara av sina ägare, alltså var de inga arga monster, tvärt om tillgivna sina ägare. Men i fighter, där skulle de tända till. Lite likt grythundar som måste vara modiga för att krypa ner i hålan och tuffa för att våga stå pall mot ilskna grävlingar.
- Terriers kan vara hur snälla som helst, men många blir som furier i sådana upphetsade situationer. Det är svårt att veta om en hund har detta humör, det visar sig kanske aldrig till vardags och hittills har ingen kunnat hitta ett test där man kan locka fram beteendet, man skulle behöva reta hunden så mycket att själva testet aldrig skulle accepteras, säger Per-Eric Sundgren.
Men han är övertygad om att många hundar av kamphundsras har detta humör bevarat, trots att till exempel amstaff fötts upp som utställnings och familjehundar sedan slutet av 30-talet.
- Bara genom metodisk avel kan man på sikt få bort ett beteende och metodisk kan man bara vara om man vet hur individer man vill använda i avel beter sig.
Många raser prövas fortfarande i praktiskt arbete eller under tävlingar och tester. Som till exempel jakt- och tjänstehundar. Men överlägset flest raser utvärderas bara på utställning.
- Då har uppfödaren inget att utgå från om man vill påverka hundars mentala egenskaper i aveln, säger han.
Även om allt fler, även uppfödare av amstaff, använder sig av de test som finns, är nyttan begränsad eftersom det som sagt är svårt att testa just kamphundarnas typiska egenskaper menar han.
Det som Per-Eric Sundgren beskriver kan mycket lätt uppfattas som att amstaff eller bullterriers är små tickande bomber. Men så är det inte. De kräver bara sin förare. Det är inte lätt att skriva om kamphundar utan att någon missuppfattar, blir upprörd eller tvärt om, blir intresserad av att skaffa sig en kamphund. Det har också kamphundsexperten Irene Westerholm insett.
- Vad det än skrivs om kamphundar, så föds det nya kamhundsägare, det är så jäkla motigt, klagar hon.
Hon driver kurser med inriktning mot just ägare till hundar av kamphundstyp. Hon är etolog och ägare av en pitbull och en rottweiler. Hon vill vare sig att barnfamiljer enkom ska nappa på kamphundarnas omvittnade kärlek till barn och tålmodiga sätt, eller att sådana som tycker det är tufft att ha en hund för att sätta skräck i andra människor, ska lockas av deras mod och envishet.
En hund av den här typen måste man gilla att jobba fysiskt och mentalt med. Som man måste göra med vilken annan brukshund av större ras som helst. Men man bör också förbereda sig på att få en hund som inte är lika samarbetsvillig som till exempel en schäfer eller rottweiler.
Hon menar att amstaffen och pitbullterriern har väldigt stark lust att jaga och de jagar för att gripa och hålla fast sitt byte. Dessutom är de rätt självständiga.
Därför släpper hon aldrig sin pitbull lös.
- Jag skulle aldrig drömma om det. Han är hur snäll som helst, men trots att jag tävlat i viltspår och agility och att han är väldigt mjuk i relation till mig, har jag inget inflytande på honom om han kommit en bit ifrån mig och fått syn på något att jaga.
Istället för att springa lös ska en sådan här hund få jobba för att få utlopp för sin energi.
Om det är cykelmotion, dragträning, simning, att spåra, agility eller lydnad spelar mindre roll. Bara den får jobba fysiskt och mentalt. Och förstås, ha en trygg människa med förmåga och kunskap att fostra den.