"Det ger ett lugn som jag sällan känner annars", säger Linda Magnusson om att vara med hästarna.
Så snart Linda Magnusson har fått Mandy på plats i hästboxen och stängt boxdörren om henne går hon bort till Vigrid. Nordsvensken är den häst som Linda Magnusson har fått bäst kontakt med. Det räcker att vara nära Vigrid, klappa och känna doften, för att ångesten ska lätta en stund.
– Det känns som att vi har fått ett speciellt band hon och jag, redan från början. Sen har det bara blivit mer och mer. Jag har egentligen bara varit med henne under de här månaderna.
I tre månader har hon, Natalie Thörnblad och Jacqueline Sjösvärd samlats på Smedstad ridsportcenter varje torsdag klockan ett. Här har de tagit hand om hästar och pratat om känslor tillsammans med behandlare från Mellanvården och Haga stall och omsorg.
Mellanvården är en rehabiliterande enhet på Psykiatriska kliniken för vuxna anslutna till regionens psykiatriska öppenvårdsmottagning. De behandlande insatserna riktar sig till patienter med behov av stöd i att återfå en fungerade vardag och att komma ut och göra saker.
Projektet är ett samarbete mellan enheten, Smedstad ridsportcenter och Haga stall och omsorg, som bland annat driver anpassad arbetsplats inom LSS.
Linda Magnusson, Natalie Thörnblad och Jacqueline Sjösvärd känner varandra från slutenvården och när erbjudandet kom om att delta i projektet tackade alla ja. Det dröjde inte länge innan de tre timmarna i stallet blev höjdpunkten på veckan. För Nathalie Thörnblad har det varit avgörande för att hon ska ta sig upp ur sängen den dagen.
– Det har gett mig den här förväntan och längtan, att på torsdag ska jag till stallet. Yes! Jag ska få vara med hästar och människor jag känner mig trygg med. I en trygg miljö i det normala livet, som inte är sjukhusrelaterad. Det har gett mig enormt mycket, säger hon.
Att sköta om hästarna har fått Natalie Thörnblad att se sina egna styrkor på ett sätt hon inte gjorde innan, berättar hon.
En meningsfull aktivitet fungerar som återhämtning, men det har inte varit något som regionen tillhandahållit för de patienter som Malin Tholf arbetar med i Mellanvården. Det ville hon ändra på. Vägen hit har varit lång och krokig men nu är hon och kollegorna mitt uppe i en testperiod på ett halvår. Hittills har två grupper om tre varit med.
Idén att använda hästar i arbetet har Malin Tholf haft sen hon blev färdig med sin sjuksköterskeutbildning.
– Närheten till djur lugnar oss människor genom måbra- och lugn och ro-hormoner. Det gör att det blir lättare att samtala med oss behandlare medan man borstar hästen eller klappar hunden, till exempel. Särskilt hästarna kräver att man är här och nu, så det blir en slags mindfulnessträning, säger Malin Tholf.
Hästens låga vilopuls i kombination med dess respektingivande storlek gör att den lämpar sig särskilt för den här typen av behandling, menar personalen. Mötet med hästen blir dessutom en övning i kommunikation, vilket de deltagande sen kan ha glädje av i relationen till andra människor.
– Det som vi ser är att man kan komma hit med en jättestor inre stress, man kanske har mycket ångest. Men när man väl är med hästen så är det ångestlindrande på ett sätt som ingen medicin kan vara, säger Malin Tholf.
Jacqueline Sjösvärd flätar luggen på hästen Mandy tillsammans med skötaren Josefin Gustaffson.
Natalie Thörnblad är den enda i gruppen som har beviljats insatser enligt LSS. Det har inte varit ett krav för att delta i projektet, något Linda Magnusson sätter stort värde på. Hon tycker att det borde vara en rättighet att få delta i den här typen av projekt, oavsett psykisk diagnos, om det får ångesten att försvinna i stunden.
Att tremånadersperioden nu är slut för henne och de andra känns sorgligt och det gör henne upprörd att hon och Jacqueline Sjösvärd inte har rätt till någon fortsatt hjälp.
– Det är helt åt skogen rent ut sagt. Det ska inte vara så, jag tycker det är förjävligt. Det är helt fel i systemet, säger Linda Magnusson.
Jacqueline Sjösvärd, Natalie Thörnblad och Linda Magnusson uppskattar att få träffa behandlarna i en trygg miljö utanför sjukhuset.
Målet för Malin Tholf och de andra behandlarna är att projektet ska bli permanent och att deltagarna ska kunna komma till stallet regelbundet och under en längre period. Än så länge är finansieringen beviljad i sex månader, sen ska projektet utvärderas.
Jacqueline Sjösvärd uppskattar att de andra i gruppen förstår hur det är att må dåligt. Hon har svårt att komma iväg på andra sociala aktiviteter och kommer att sakna träffarna i stallet.
– Förut såg jag fram emot att komma iväg på torsdagar. Nu blir det att jag är hemma och ligger i sängen, säger Jacqueline Sjösvärd.
Hunden Mocca är med när gruppen återförenas för intervjun med Corren.