Annica Bock trampar fram och tillbaka framför whiteboardtavlan. Hon hänvisar till det Mohamed A berättat, om hur han gått genom Serbien och Ungern för att ta sig till Sverige.
– Ni har vandrat in i Sverige. Då kallas det att ni är invandrare. Fast en del av er har ju kommit med bil, tåg eller till Arlanda, säger hon.
– Jag sprang! ropar Bagher.
– Ja, du är en inspringare! säger Annica.
”Invandrare” är ett av orden för dagen. "Också", "död", "studerar" och "älskar" står också på tavlan. Ungdomarna i klassrummet, alla 16-17-åriga pojkar, lyssnar uppmärksamt på Annica Bock som med liv och lust lär dem svenska. Ilska, glädje, kärlek – Annica använder varenda muskel i både kropp och ansikte för att visa vad hon menar. Ungdomarna lyssnar respektfullt men kan inte låta bli att skratta ibland.
Sällan har så mycket studiemotivation samlats i ett svenskt gymnasieklassrum. Eleverna tar mycket hjälp av varandra, och varje nytt ord eller mening leder till en snabb diskussion på dari innan alla nickar igenkännande. Jo, nu förstår de vad "att älska varandra" betyder.
Alla elever har kommit till Sverige och Linköping ensamma utan familj efter hårda fysiska och själsliga strapatser. De flesta är från Afghanistan, några från Eritrea, Somalia och Syrien. Deras första möte med svensk skola sker på Anders Ljungstedts gymnasium, där de under fem veckor får träna svenska, men framför allt bli kartlagda med syftet att kunna ge dem den utbildning som passar med var de befinner sig kunskaps- och utbildningsmässigt.
Det är inte alldeles lätt att kommunicera, även om ungdomarna kan förvånansvärt mycket svenska efter de få dagar de varit i skolan. Men med hjälp av engelska, kroppsspråk och lite tolkning av äldre elever går det bra.
Danial Aklaghi berättar att han kommer från Daikondi, en bergig provins mitt i Afghanistan, och att han kom till Sverige för tre månader sedan men bara varit på Ljunkan i två dagar.
– Jag kom hit tillsammans med en grupp andra. Vi åkte bil med människosmugglare, men jag vet inte riktigt hur. Vi åkte på nätterna, säger han.
Var är din familj?
– Jag förlorade min familj på gränsen mellan Iran och Turkiet. Jag har ingen information om var de är. Jag vet inte om de är i fängelse eller något, säger han.
Vad tycker du om Annica?
– Hon är snäll och jag gillar hennes sätt att undervisa.
Den så kallade Slussen innehåller just nu två grupper med 12-15 elever i varje klass.
– Vi vill veta vad de gjort tidigare och vad de har för ambitioner. Vissa har aldrig gått i skolan, medan vissa redan har påbörjat gymnasiet i sitt gamla hemland. Vi tittar främst på deras kognitiva förmåga och förväntad progression, säger Elise Nilsson, en av lärarna.
– De som har läst innan ska inte behöva börja om från början, säger kollegan Anette Althén.
De som är analfabeter kan sättas i en egen grupp direkt, eftersom de inte behöver särskilt lång utredning. Annars finns det en fördel i att det är många som kommer nu, i det att det går lättare att få ihop hela grupper med elever på ungefär samma nivå, där de kan stötta varandra.
– Det är häftigt att se hur vetgiriga de är. Hur de hjälper varandra, pushar och frågar, säger Elise Nilsson.
Nästan alla har en historia av krig, strapatsrika flyktvägar och förlorade familjemedlemmar.
– En del vill väldigt gärna berätta och visa på kartan hur de kom hit till fots eller via båt. Andra är väldigt slutna och berättar vare sig om sin familj eller sin flykt. Alla har ett bagage och många tankar, säger Elise Nilsson.
På rasten träffar vi Elias Ali, som går i den andra gruppen. Han är duktig på engelska och rabblar vilka länder han passerat på vägen till Sverige: Iran, Turkiet, Grekland, Makedonien, Ungern, Österrike, Tyskland och Danmark.
– Jag åkte båt mellan Turkiet och Grekland, sen gick jag till fots över bergen i Makedonien. Jag har åkt taxi och tåg också.
Han måttar upp båten han åkte i. Åtta meter lång, med 35 passagerare och en liten motor.
En stor majoritet av språkintroduktionseleverna på Ljunkan är ensamkommande pojkar. Det är i regel familjens söner föräldrarna satsar på att skicka i väg. Det är också pojkarna som har bäst förutsättningar att överleva hela vägen till Sverige.
Men det finns undantag. Carol Mirou och Mulham Alrachid har lyckats ta sig från Damaskus i Syrien till Linköping med hela sina familjer i behåll, även om de har kommit i omgångar.
– Det är fantastiskt att vara här. Jag gillar det, säger Carol Mirou.
Hur var livet i Syrien?
– Dåligt, på grund av kriget.
Vad tror ni om möjligheterna att återvända?
– Jag vet hur det är där. Det är väldigt komplicerat. Det är en massa arméer och alla tror att de står för den rätta vägen och alla slåss mot varandra, säger Mulham Alrachid.
De har båda kunnat gå i skolan under hela kriget och har påbörjat gymnasiet i Damaskus. De är duktiga på engelska och har redan snappat en hel del svenska.
– Jag vill jobba med media eller ha en jättestor skönhetssalong, säger Carol.
– Jag vet inte vad jag vill. Det finns så många möjligheter här, säger Mulham.