Här bubblar kreativiteten

- Hej, hej. Hjärtligt välkomna. Jag sticker och köper glass till rabarber­pajen, men kliv ni på så länge.

Och så far Ulla iväg på cykeln och vi tassar försiktigt in i en ateljé i form av ett gammalt, vackert växthus. Vatten porlar och vinrankan dignar av druvor.

En korg med nyplockade gula kantareller drar min hand till sig. Jag knackar på en zinkhink och får ett udda ljud tillbaka. Jag känner doften av vitlöksflätorna som ligger på rad. Förnimmer den saftiga blåbärssmaken när jag ser den emaljskålen sprängfylld av bär.

Men jag är grundlurad. Alltihop, såväl frukterna som deras emballage, är keramik. Korg, emaljkanna, zinkhink ... allt väcker sköna minnen och de uppbyggda scenerna rymmer en stor kärlek till naturen och allt växande.

Snopet konstaterar vi att just vinrankan är det enda levande här inne.

- Ja, ni vet, odla på riktigt har jag aldrig varit bra på. Jag koncentrerar mig på att göra avbildningar i lera i stället.

Frukter och grönsaker är det Ulla helst skulpterar. Men här finns också frodiga, havande kvinnor, katter, änglar och smycken. Allt samsas i det gamla växthuset från Ekängen som maken Morgan kom över och sedan byggde upp och gav Ulla i morsdagspresent för fem år sedan

Ulla är en sakletare som ser nya användningsområden i det som andra betraktar som skräp. Ja, i ärlighetens namn har det utvecklats till en sport, att hitta billiga, gamla prylar som via sitt nya sammanhang kommer till sin rätt. Som blir en del i en större helhet.

"Men Ulla, vad är det nu du ska dra hem?" undrade omgivningen när hon hittade en gammal rostig resårsängbotten i närheten av Alvaret på Öland. Hon skulle ha den till att hänga smycken på naturligtvis!

Det får gärna vara rostigt och skavt, romantiskt och fyllt av spetsar, knäppt och roligt.

Det är ju shabby chic du sysslar med, Ulla. Eller hur?

- Shabby vadå? Jag har inte koll på inredningstrender, skrattar Ulla. Men har ni sett att bordet vi sitter vid är en gammal dörr?

Nej, det har vi inte. Jag bara noterade att det var en väldigt trevlig uteplats när vi kom. De billiga korgstolarna från Ikea har Ulla målat grå och visst gör de sig jättefint till den gamla dörren.

- Jag tycker nästan lite synd om människor som känner att de måste köpa nya märkesgrejer för att göra det trivsamt där hemma. Resultatet blir ofta så opersonligt och kallt.

Nej, Ulla hon faller i stället i trans över använda grejer med patina. Över saker som är märkta av sin ålder och bär på en historia. Men hon erkänner också att visst, det krävs en viss blick för att se potentialen hos gamla sängbottnar.

Konstnärsådran har hon i blodet. Mamma var hattmodist, morbrodern konstnären Olla Krantz på Visingsö och så mostern som ännu vid 93 års ålder ger ut diktsamlingar. Själv är hon periodare i sitt skapande. Hon har målat en hel del, och gjort smycken. Men på senare år är det keramiken som tagit överhanden.

Glasyr är hon inte mycket för, satsar hellre på stengods och mycket järn­oxid för att få fram den rätta känslan.

Men nu måste vi få titta inne i huset! Av ateljén och trädgården förstår vi att det måste vara något alldeles extra. Och det är det. Kaffet svalnar och glassen mjuknar för vi kan inte slita oss från alla spännande vrår i Ullas hus.

Vackra stilleben med spetsar och ljus i det ena rummet. Tokroliga hörn med huvudlösa skyltdockor i det and­ra. Gamla leksaker, dockskåpsmöbler, livstycken, plåtburkar, skira handskar, gudomliga textilier . . .

- Ja, man kan bli tokig när man ska damma, skrattar Ulla. Så det ser jag till att inte göra för ofta.

Just i dag är köksbordet fullt av "Bäääsingefår" i keramik. Ulla har fått en inbjudan till Skördefesten på Öland i september och närmsta byn heter Bäsinge.

Vikingstads gamla lanthandel är som ett enda äventyr att vandra omkring i, men alla uppskattar det inte, anar Ulla. En del förstagångsbesökare säger "jösses, så här skulle jag aldrig kunna ha det!"

- Det gör mig ingenting alls, det är ju inte de som bor här. Men jag kan ända märka att många blir inspirerade av röran - det händer saker överallt - och det gillar jag. Att locka fram den kreativa sidan hos människor. Undanplockad minimalism som man ser i inredningstidningarna gör mig olycklig. Jag vill ha saker att titta på, saker att minnas till.

Och så berättar Ulla om hur hon träffade sin bästa vän och själsfrände Kristina Dunnage. Hon medverkade på Hantverksdagarna i Gamla Linköping och efter tio minuter säger en kvinna: "Du och din man måste komma och hälsa på mig i Frankrike. Jag känner att vi har så mycket gemensamt".

- Vi funderade på om hon var mytoman, säger Ulla skrattande. Så där kan man väl inte göra, bjuda hem en främling. Men jag följde min magkänsla och tre-fyra veckor senare åkte vi ner.

Nu har väninnan köpt en sommarstuga utanför Linköping och de bägge vännerna plöjer loppisar tillsammans, ramlar över gamla grejer, tittar på varandra och brister i skratt. De ser samma sak samtidigt, självklart ska den där gamla grejen användas till just DET.

- Det är så härligt att ha hittat en sådan kompis. Vi bollar det estetiska och har oerhört roligt ihop.

Det porlar av vatten både här och där när vi till slut slår oss ner runt dörren och äter Ullas rabarberpaj från recept i Corren.

- Om ni inte har varit på Visingsö så måste ni dit. En stiftelse har tagit över Olla Krantzs Tempelgården och många av hans tavlor finns kvar, här finns mycket att titta på. Som sköna kvinnor till exempel. Det är ingen hemlighet att Olle älskade kvinnokroppen.

- Jag minns när vi träffades en gång och han levererade en hälsningsfras som verkligen var ... lite udda. (Här sänker Ulla rösten till bas och utbrister med hög stämma): "Vilka skuldor! Lika­ vacker ä du - å lika bre över länna!"