Vår stad
För att åtminstone ge en del av dem en bättre bostad beslöt stadsfullmäktige 1940 att uppföra ett så kallat pensionärshem vid Hunnebergsgatan 21–23. Ett år tidigare hade riksdagen beslutat att staten skulle bidra med 15 procent av byggkostnaderna vid uppförandet av kommunala pensionärshem.
Statens krav var att bostäderna skulle hyras ut till åldringar med knapp inkomst och som inte behövde mer stöd av det allmänna än att till en ringa kostnad få hyra vad som beskrevs som en försvarlig bostad. Det stipulerades även att husen skulle se ut som vanliga hyreshus.
Pensionärshemmet vid Hunnebergsgatan bestod totalt av 40 lägenheter, varav 20 var på ett rum och kök och 19 på ett rum med kokvrå. Dessutom fanns en lägenhet för gårdskarlen. I byggnaden fanns centralvärme, samt varmt och kallt vatten. Åldringarna delade på tolv wc. I källaren fanns tvätt-, tork- och strykrum samt fem badrum. I källaren iordningställdes även ett skyddsrum för 60 personer. I trädgården fanns 12 parksoffor.
Hösten 1941 stod det av stadsarkitekten Sten Westholm ritade hemmet inflyttningsklart. En betydande del av de första hyresgästerna var änkor. Bland övrigas titlar kan baderska, parkarbetare och kopparslagare nämnas. Alla de nyinflyttade var över 60 år, bara två hade fyllt 80.
Staden planerade även att uppföra pensionärshem i andra stadsdelar. Ett uttalat mål var nämligen att de äldre helst skulle slippa flytta från det område de var vana att bo i.
Hösten 1944 stod stadens andra pensionärshem färdigt på Atlasgatan 14. Där iordningställdes 33 enrumslägenheter samt en tvåa för gårdskarlen. Varje wc samnyttjades av fyra lägenheter, medan alla hade tillgång till de tre badrum som låg i källaren.
Efterfrågan på pensionärslägenheter var fortfarande större än tillgången. I mars 1945 bestod kön av 175 ansökningar. Ytterligare två pensionärshem stod inflyttningsklara 1947.
År 1950 stod stadens två yngsta pensionärshem, Götgatan 11 och 13, inflyttningsklara. De totalt 68 lägenheterna var alla utrustade både med kylskåp och ett eget badrum med wc. Därmed hade Linköping sammanlagt 207 pensionärslägenheter.
Fru Tekla Uhnell, som flyttat från en ombyggd dragig tvättstuga till Götgatan 11, såg det som en gåta att hon fick bo så fint och billigt. Särskild lycka kände hon över att ha en varm bostad.
På 1960-talet övergick alla pensionärshemmen i Stångåstadens ägo. 1984 revs stadens äldsta pensionärshem, eftersom det ansågs omöjligt att modernisera.