På lördagen firade räddningstjänsten att det har funnits professionella brandmän i Linköping i 100 år. Klockan 11.00 började brandbilarna att rulla från borggården i riktning mot Stora torget. Utefter Storgatan var det fullt med folk som ville ta sig en titt på den röda kortegen.
I den första brandbilen, en Tidaholmare, satt 76-årige Lars Ahlenbäck som arbetat 44 år som brandman. Av alla bränder han varit med om att bekämpa minns han särskilt branden i restaurang Trägårn i Trädgårdsföreningen den 14 april 1977.
– Det var en rejäl brasa. Jag kommer i håg att en av brandkillarna missade utryckningen, så han tog cykeln och kom efter. Men det var ju nedförsbacke så han var framme lika fort, sade Lars, som dagen till ära dragit på sig den ålderdomliga uniformen med vit linnerock och mörk skinnhjälm.
Krister Johansson, 62, har varit brandman i Linköping sedan 1980. Han var med vid branden i Stifts- och landsbiblioteket den 19 september 1996.
– Det var mer eller mindre chockartat. Det var inget man trodde skulle kunna hända. Jag var rökdykare, men vi fick inte gå in för det brann så mycket. Det fanns inte en chans. När vi kom fram brann det redan för fullt.
Krister arbetar fortfarande på räddningstjänsten men överväger att snart gå i pension. En brandman som har arbetat i uttryckning i 25 år kan gå i pension vid 58.
– De sista åren har jag jobbat som tekniker. Jag servar fordon och material.
Men om det går ett larm, blir du inte sugen på att åka med då?
– Jo, det händer. Jag har kvar mina larmkläder om det skulle behövas.
På Stora torget myllrade det av människor som ville närstudera brandbilarna och småsnacka med såväl veteraner som yngre förmågor inom räddningstjänsten. En kvinna hördes utbrista:
– Tänk att alla brandmän är så snygga.
Ja, och brandbilarna också, ville man tillägga.