Svartregnens tid är på ingång.
Men ännu ett tag vägrar naturen att ge sig.
Höstastrar lyser lila i högväxta gäng i trädgårdarna. Ringblommor fortsätter att stråla orange även den mest gråmulna dag. Lönnar längs vägarna blossar gulröda.
Lennart har ägt sin koloni i Ådala i tiotalet år. Under sommaren har han varit här varje dag, sovit i stugan som han under åren byggt ut och isolerat. Han har skött de dignande tomatplantorna, de mer ovilliga jordgubbarna och vinrankan som gav fyrtiotalet goda druvklasar.
Nu brinner bladen på den amerikanska blåbärsbusken i Lennars ena trädgårdshörn i knallrött. Några få blålila bär hänger envist kvar. Det luktar koskit i hörnet. Lennart har hunnit vända ner gödsel för bättre jordgubbsskörd nästa år. Nu förbereder han att stänga stugan för vintern.
Äpplen som faller till marken dunsar. Det pågår ett fruktslöseri i många trädgårdar; samtidigt är fallfrukten vacker.
I Anita Lindh Janssons trädgård faller ännu inte mycket frukt. Cox Orange-trädet behåller sina äpplen så att Anita kan stå och fylla ännu en korg. Hennes kolonitomt har utsikt över Stångån. På det dunkla åvattnet flyter fallna löv. Roddbåtarna ligger på land.
Det blev en mulen oktober. Ändå; de sprakande färgerna och de sista självlysande stunderna före skymning har varit betagande. Den som kunde pausa naturen nu skulle få Nobelpris!
Men okej då, närma dig, vinter. Vissna rudbeckias ståndare är tjusiga också i frostkristall.