Det har tagit några år, men nu står den där. Anläggningen som många hoppas ska sätta Linköping på såväl ridsportskartan som evenemangskartan.
Men det har tagit sin tid.
Backar vi bandet hamnar vi någonstans runt 2009. Karin Semberg, ny kultur- och fritidsdirektör i Linköping, tog upp frågan om ridsportens situation i kommunen. Hon fick ett uppdrag från politikerna att ta reda på det. Det blev många besök på olika anläggningar runt om i landet och resulterade i en heltäckande rapport.
Ungefär i samma veva – 2010 – kom en skärpt djurlagstiftning vilket gjorde att frågan fick extra prioritet. Särskilt när länsstyrelsen dömde ut kommunens största kommunala ridanläggning, Stora Ånestad.
Frågan stöttes och blöttes, driftsformerna diskuterades, läget diskuterades och inte minst finansieringen. Det är inte precis gratis att bygga en modern anläggning som ska hålla i många år framöver.
Att ridcentret hamnade där det nu ligger var däremot inte Karin Sembergs idé. Det fanns sedan tidigare i en översiktsplan.
Mållös över anläggningen
Trots det blev mycket diskussioner kring placeringen eftersom den ligger i ett så kallat Natura 2000-område. Hur skulle det påverka omgivningarna? Dessutom blev Linköpings hundungdomar ledsna. Ett nytt ridställe skulle ligga precis där de tränade sina hundar och hade sin möteslokal.
Länsstyrelsen meddelade i november 2012 att det var fritt fram att bygga en ridanläggning på Smedstad. Lokalfrågan för hundungdomarna löste sig också, även om just den frågan drog ut väldigt på tiden. När så finansieringen avgjordes i ett beslut i kultur- och fritidsnämnden i april 2013 kunde spaden sättas i backen.
Sedan några år tillbaka är Karin Semberg kultur- och fritidsdirektör i Jönköping. Men Linköpingsprojektet har hon, som en bisyssla, hållit ett vakande öga över fram till att entreprenören tog vid.
– Att gå på invigningen blir väl det sista jag gör som rör ridanläggning, säger hon.
Hon är så imponerad av anläggningen att den gör henne mållös, säger hon.
Efter 23 år som chef inom kultur- och fritidssektorn är hon helt säker på en sak.
– Det här är avgjort det roligaste jag gjort och det jag är mest stolt över.
Att hon är ryttare själv är förstås en bidragande orsak Hon har lång ridvana och egna hästar på gården i Tranås.
För att inte ens bli misstänkt för att ha ett eget intresse i frågor som rör hästar, stall och med det tillhörande verksamhet, har hon alltid varit noga med att själv ta hand om sina hästar och inte vara medlem i någon ryttarförening. Inte tävlar jag heller, säger hon.
Ridsporten näst störst
Att i femtio år haft med hästar att göra sätter sina spår. Att ge upp när det tar emot är inget alternativ för den som jobbar med levande varelser. En inställning som följt med in också i arbetslivet.
Bra att luta sig emot när kritiken kommer. För så var det också i det här projektet, men inget hon vill fördjupa sig i.
– Så är det alltid, det är sådant som man förtränger efter ett tag.
Det mesta motståndet vek när hon fick kritikerna att förstå hur stor ridsporten egentligen är. Den största efter fotboll, säger hon och konstaterar att när den vetskapen sjönk in, blev det lättare. Hon fick stöd från politiken och den uttalade politiska viljan blev också att bygga en anläggning med fokus på tjejidrotten.
Kommunalrådet Jakob Björneke (S) med ansvar för fritidsfrågor är också glad över att anläggningen nu är klar.
– Det är kul att Linköpings kommun vågar satsa så mycket på ridsporten. Det här är en av landets absolut bästa ridsportsanläggningar.
Han menar att med satsningen har kommunen slagit två flugor i en smäll. Å ena sidan möjligheten att arrangera stora evenemang inom ridsporten och å andra sidan, det viktigaste, är satsningen på breddidrott och då framförallt för flickor.
Hur ser på att ridsport ofta anklagas för att bara vara för rikemansbarn?
– Ja, det är en dyr sport. Men vi behöver ju inte göra den dyrare. Tittar man i Sverige är det inte självklart att en kommun går in och tar ansvar. Det gör att det kan öppna för fler, och bredare grupper, hoppas jag.
Själv har han aldrig suttit på en hästrygg. Men avslöjar att han i en intervjusituation lovat att göra det på invigningsdagen.
Men nu blir det nog inte så. Björneke har fått kalla fötter – eller hovar – och har förhandlat med den betydligt mera ridvana koalitionskollegan Cecilia Gyllenberg Bergfasth (MP).
Frågan är vad han fick ge i utbyte?