De två socialsekreterare som vi träffar i lägenheten vill förbli anononyma. Dels för sin egen säkerhet men också för de våldsutsatta personer som de träffar. "Om någon känner igen oss som socialsekreterare och ser oss med en våldsutsatt kvinna är det inte bra", säger de.
Vi ombeds att dyka upp vid en lekplats någonstans i Linköping – utan attiraljer som visar att vi är journalister från Corren. Här möter social- och omsorgsnämndens ordförande Annika Krutzén (M) upp oss. En bit därifrån ligger en av kommunens akutlägenheter för Linköpingsbor, oftast kvinnor, som flyr från en våldsam relation. För att vara på den säkra sidan kommuniceras aldrig lägenhetens exakta adress i förväg – varken digitalt eller fysiskt. Väl på plats i lägenheten träffar vi två socialsekreterare, som även de vill förbli hemliga.
De jobbar enkom mot våldsutsatta vuxna – från 21 år och uppåt.
– Vi tänker på alla de personer som är skyddsplacerade. Om folk känner igen oss och ser oss med en kvinna är det inte bra för någon. Sedan handlar det om vår egen säkerhet. Det finns jättemånga våldsutövare vars kvinnor och barn som vi har placerat bort från Linköping, säger en av socialsekreterarna när vi har klivit in i lägenhetens vardagsrum.
I slutet av förra året avsatte politikerna i Linköping en pott pengar, närmare bestämt 8,5 miljoner kronor, öronmärkta för social- och omsorgsnämnden. 1,5 miljon kronor har bland annat använts för att rusta upp tolv akutlägenheter runt om i Linköping. Anledningen var att det larmades om lägenheternas standard.
– Socialsekreterarna lyfte problemet. Vi vill inte ha en situation där man rycks upp från allt man känner till och sätts i en lägenhet som man vantrivs i. Vi hade ett exempel där det var en person som vände i dörren på grund av lägenhetens standard. Det handlar om liv och död, det kan vara en fara för livet att återvända hem, så då måste man få ett bra omhändertagande, säger Annika Krutzén.
Akutlägenheterna, för personer som flyr en våldsam relation, ligger aldrig på markplan – och fastigheterna ska alltid vara försedda med låsta portar. På dörrarna, som ska vara säkerhetsklassade och försedda med titthål, står ett fiktivt namn. Om fler akutlägenheter behövs upprättas kontakt med stans fastighetsägare. Kommunens bestånd pendlar mellan tio och 20 lägenheter beroende på behovet för stunden. Under 2023 beviljades 43 våldsutsatta personer, samt 46 medföljande barn, akutlägenhet i Linköping.
Annika Krutzén (M) menar att lösningar på hemmaplan kan vara bra för familjer och barn där hotbilden från den våldsutövande personen inte bedöms vara så stor.
Men det är också många personer, framförallt kvinnor, som får skydd och stöd på en helt annan ort. Under förra året var det 23 våldsutsatta personer, samt 19 medföljande barn, som placerades på ett skyddat boende på en annan ort.
Med de upprustade akutlägenheterna, och att fler boenden förses med skalskydd i form av larm, är kommunens förhoppning att fler våldsutsatta personer ska kunna få stöd på "hemmaplan" i Linköping. Det är också en bättre affär för social- och omsorgsnämnden – som ska spara 55 miljoner kronor fram till 2026.
– Vi har i vår åtgärdsplan, dels för att få ned kostnaderna, en inriktning för att skapa fler "hemmaplanslösningar". Förutom den här typen av placeringar, på grund av våld i nära relationer, handlar det också om HVB-placeringar. Är det möjligt för en kvinna och ett barn att bo kvar i Linköping, i en lägenhet med larm, istället för att flyttas till ett skyddat boende på en annan ort är det en bättre lösning för både personerna och kommunen, säger Annika Krutzén.
Socialsekreterarna påpekar också att det inte bara räcker med boenden för att kunna hjälpa fler på hemmaplan.
– Där är mycket kopplat till behovet av stöd egentligen. Vi behöver se till att vi har emotionella och praktiska stödinsatser i Linköping. Det har tidigare varit svårt att tillgodose och därav har vi ibland behövt att placera personer på annan ort – trots att hotbilden inte föranleder den åtgärden. Det är de ärendena som vi väldigt gärna vill undvika, säger en av socialsekreterarna och fortsätter:
– Vi vill inte rycka upp familjer från tryggheten där det inte behövs.
Akutlägenheterna ligger aldrig på bottenplan. Fastigheterna är försedda med låsta portar och namnet på dörren är fiktivt.
Vad gör kommunen för att mer stöd ska kunna ges?
– Ett steg är ju att tillskapa lägenheter här så att det finns en möjlighet att bo kvar. Sen får vi titta på om det behövs mer resurser för att ge stöd till de här individerna. Men vi är villiga att lägga de pengarna då vi hoppas att det minskar kostnaderna för att placera våldsutsatta på annan ort, säger Annika Krutzén.
Hur mycket pengar hoppas ni spara?
– Du får inga summor av mig. Men vi har ett ganska stort underskott i nämnden och vi tror att en väldigt stor del går att åtgärda med fler hemmaplanslösningar. Det är ett stort arbete som pågår för att ännu mer av våra insatser ska ges i Linköping.
Varför har "hemmaplanslösningar" inte varit ett fokus tidigare?
– Jag tror att det har varit ett fokus, men att vi behöver öka takten i omställningen.
"Är inte hotbilden så stor ska vi inte rycka upp en hel familj och förändra barnens liv helt och hållet. Därför behövs "hemmaplanslösningar", säger kommunens socialsekreterare. I upprustningen av akutlägenheterna har de bland annat försetts med leksaker.
Men hur ska gränsdragningen göras, mellan de våldsutsatta som kan stanna i kommunen och de som behöver flytta till en annan ort?
– Ibland är det självklart. Om det är ett väldigt fysiskt allvarligt våld, där vi gör bedömningen att personen riskerar att dö, måste vi placera bort individen från kommunen. Sen kan det absolut vara svårt att göra bedömningarna men vi tar alltid det säkra före det osäkra. Vi tar alltid till en säker insats först för att se hur situationen utvecklar sig. Skulle våldsutövaren eftersöka individen kan den ju inte flytta tillbaka till Linköping – men i vissa lägen kan det se annorlunda ut. Är inte hotbilden så stor ska vi inte rycka upp en hel familj och förändra barnens liv helt och hållet. Därför behövs "hemmaplanslösningar", säger en av socialsekreterarna.
Annika Krutzén hoppas att de upprustade lägenheterna kan göra att fler söker hjälp.
– Om det finns någon där ute som funderar på om det finns ett bättre alternativ så vill vi visa att det gör det. Man ska inte behöva utstå eller leva med någon som misshandlar. Om man också ser att det finns lösningar här i Linköping kanske tröskeln att söka hjälp inte är lika stor, säger Linköpingspolitikern.
"Det är otroligt vanligt att den våldsutsatta flyttar hem igen. Vi måste hela tiden jobba med svårigheterna i att lämna en relation. Det kanske finns barn som saknar den våldsutövande personen. Då måste vi göra allt för att underlätta steget, och där kan lägenheterna spela en stor roll", säger socialsekreterarna till Annika Krutzén (M).
Emelie Gustafsson (C), vice ordförande i social- och omsorgsnämnden och en del av oppositionen, tycker att det ökade fokuset på "hemmaplanslösningar" är något bra.
– För mig är inte det viktiga att kommunen ska spara pengar utan jag tycker inte att det är de våldsutsatta kvinnorna som ska behöva flytta på sig. I vissa fall kan det fungera att stanna kvar i kommunen och då är de här lägenheterna en lösning som är bra. Sen behövs det alltid mer insatser för den här gruppen – det är nog både jag och Annika (Krutzén) överens om. Men det här är ett steg i rätt riktning.