Göte Hallkvist har levt som hemlös i snart tjugo år. De senaste tre åren har han bott i tält.
Göte sover i ett tremannatält på sin kompis kolonilott. Han har fått en sovsäck från Stadsmissionen och de flesta nätterna sover han bra. Han är ensam därute, så när som på några joggare som springer förbi.
– Det är inget roligt när allt frasar och knastrar och man kryper ner i sovsäcken och väntar på att bli varm. Det är ingen höjdare, säger Göte Hallkvist när han sitter på baksidan av Stadsmissionens kontaktcenter i centrala Linköping.
– På morgonen är det som kallast. Sen får jag röra på mig hela dagen för att hålla värmen uppe.
Han har levt som hemlös sedan en skilsmässa i början av 2000-talet. I snart tre år har han bott i tält.
– Det är självvalt, jag vill inte ha något med socialtjänsten att göra. Det känns förnedrande. Jag vill inte ge mig in i det där.
Tidigare arbetade han som fotograf och snickare och får sedan några år tillbaka pension. När han får möjlighet reser han gärna utomlands för att bo utomhus där. Efter två månader som uteliggare i Polen fick han i våras coronaviruset och fick hjälp av konsulatet för att ta sig hem.
– Det är mycket varmare socialt i andra länder. Här har vi glömt bort hur man tar hand om varandra. Människor är så misstänksamma och fyrkantiga. De som har något i det här samhället, de ser inte på oss med blida ögon. Vi kostar mycket, ändå händer ingenting. Om folk vågade ha kontakt med oss skulle de se en annan bild. Vi skulle också förändras av det.
Hur länge kan du leva som hemlös utan hjälp av socialtjänsten?
– Tills jag dör. Jag dör hellre fri än ger mig in i det där.
Ett lager med is täcker stolarna utanför Stadsmissionens kontaktcentrum.
Göte Hallkvist kommer in till kontaktcentret för att äta mat, umgås och värma sig lite. Vanligtvis brukar centret vara fullt av människor som värmer varandra under vintermånaderna. Nu får bara tjugo personer vara inomhus samtidigt. När centret stänger klockan 15 börjar kampen för att hitta värme för natten. En del brukar sova över hos en kompis med en lägenhet. Andra bor i stödboenden som drivs av Stadsmissionen och kommunen.
– Där har vi också personer som sover över hos varandra och det ska man egentligen inte göra. Men där är vi mer tillåtande nu, säger Sanna Detlefsen, direktor på Stadsmissionen.
Att hjälpa till att hitta platser att sova på, att ordna med mat och varma kläder är saker som Stadsmissionen arbetar med varje dag, året runt.
– Nu blir det så tydligt för människor när det är så kallt, men det är jäkligt kallt att sova ute i maj också. Det här är en tuff situation varje dag året om. I vanliga fall händer det varje dag att folk sover utomhus när de lämnar våra lokaler.
Av de personer som brukar komma till kontaktcentret är det inte många som sover utomhus just nu. Men en del gör det.
– Det är EU-migranter och papperslösa som har det absolut tuffast i Linköping just nu. Vi söker upp den gruppen men det finns inte alltid samma möjligheter att hjälpa till.
Hunden Raffe har på sig dubbla tröjor och en filt i kylan. Han var på besök på Kontaktcentrum under måndagen med sin matte.
Stadsmissionen ska i veckan gå ut med en kampanj med syfte att kunna hålla sina lokaler öppna längre in på kvällarna.
– När man bor trångt hos kompisar är det bra att vara någon annanstans tills man går dit och sover på soffan eller golvet.
I veckan fortsätter kylan med temperaturer ner mot minus 18 grader.
– Man kan testa att lägga sig på golvet hemma hos sig. Det blir kallt. Vi tänker på det här varje kväll när vi åker hem. Men det går inte att deppa ner sig för det. Det gäller att hitta kraft och tro att det går att lösa, säger Sanna Detlefsen.