– Ja, det blir inga sena kvällar för min del, säger han och skrattar. Bra tv-program ser jag som repriser på dagarna.
Tv och radio blir som ett sällskap. För är det någon nackdel med att bli så gammal som Hilding Lindqvist, så är det att vännerna försvinner.
– Många vänner är borta, säger han, och framför allt saknar jag Maj-Lis. Vi var gifta i nästan 70 år, vet du.
Men han klagar inte. Hemhjälpen kommer varje morgon och kollar hur han har det. Var 14:e dag kommer städhjälpen. En dag i veckan åker Hilding till Hemslöjden och snidar. Flera små hästar pryder bokhyllan i vardagsrummet hemma i radhuset i Vimanshäll. En annan dag åker han till seniorcenter i Hagdahlska huset och spelar bowling (på datorskärm numera) och fikar.
– Det är bara trevliga människor där, förklarar han. Och här har jag bra grannar, om jag behöver hjälp med något är det bara att säga till. Jag kunde inte ha det bättre.
Han cyklar inte längre, det slutade han med 2015. Jo, han har en motionscykel som han tar en tur på varje dag. Men annars är det färdtjänst som gäller numera.
– Och här inne går jag med en krycka, ute måste jag ha två. Jag har en sliten knäled, förstår du, jag fick den av att hoppa upp och ner på perrongerna.
Han jobbade på SJ i 41 år, han började som tillfällig stationsarbetare, kom till Linköping 1960 och slutade karriären som förste kansliskrivare och examinator i SJ:s säkerhetstjänst.
Eller slutade förresten, efter pensionen 1979 fick han rycka in igen.
– Först var det den där tågurspårningen på Drottningbron 1980, då ringde de och frågade om jag kunde hjälpa till. Och sedan fick jag rycka in lite ibland. Jag tyckte det var roligt, jag gillade mitt arbete.
Kanske är det en del av hemligheten bakom att han har blivit så gammal. Hilding Lindqvist.
– Jo, funderar han, jobbet har nog stor betydelse. Och att jag har levat ett bra liv. I fråga om allt, faktiskt, arbete, vila och mat.
Nu för tiden köper han färdiglagade matkartonger i livsmedelsaffären, kåldolmar och fisk och allt möjligt. De två döttrarna ser till att han har mat i frysen. Och så äter han havregrynsgröt vareviga morgon.
– Ja,med honung och lingonsylt. Och så vill jag ha ett äpple om dagen också, det är viktigt.
Han ser och hör ganska bra.
– Tv ser jag utan glasögon, säger han, men när jag läser måste jag ha glasögon. Jag är tacksam och glad för att jag är så frisk. Jag har tre fantastiska barn och dessutom barnbarn och barnbarnsbarn. Och jag är glad att jag kan bo kvar här i mitt hem, där jag bestämmer själv.
Men om du fick önska något?
– Jag kunde inte ha det bättre, säger han igen men så glittrar det till i ögonen och han kommer ändå på något:
– Det är en brist förstås att jag inte har någon att krama längre. Det kan man ju sakna...