Hittade sin pappa efter 27 års sökande

Ibland överträffar verkligheten dikten med hästlängder. Allt Bills mamma visste var att hans pappa var svensk. Inget namn, inget mer. Det var en utopi att Bill skulle lyckas hitta sin biologiska far, men han gjorde det.

Här är bakgrunden: 1969 arbetade 20-årige Christer Höjerström från Linköping som resande prenumerationsförsäljare i USA. Han avverkade 48 stater. I Massachusetts, och på Christers födelsedag, träffade han den unga vackra Karen. De spenderade en natt tillsammans, Christer for vidare och de hördes aldrig mera av, lämnade inga kontaktuppgifter. Ingenting.

Skammen var stor när det visade sig att Karen, katolik och född i USA med kroatiska föräldrar, var gravid. Hon placerades på ett hem för ogifta kvinnori Cleveland, där alla barn som föddes adopterades bort.

Kyle och Nancy Baker adopterade Bill, eller William, som han egentligen heter.

– Jag hade en fin och stabil uppväxt och har egentligen inte känt någon saknad efter mina biologiska föräldrar, det handlade mer om ren nyfikenhet. För 27 år sedan träffade jag min mamma Karen och vi har alltjämt kontakt, berättar Bill.

Karen kunde inte för sitt liv minnas namnet på den unge svensk som hon haft ett kärleksmöte med under det sexuellt frigjorda 60-talet. Kanske för att namnet Christer inte finns i USA, bara Chris och Christoffer.

– Stackars mamma. I över 20 år försökte hon för min skull minnas namnet, utan att lyckas. Det skulle vara, inte som att hitta en nål i en höstack, utan en nål i en nålstack, men jag vägrade ge upp. Ett tag hade jag till och med planer på att annonsera efter min far i svensk television.

För fyra år sedan lät Bill göra en dna-analys. Han spottade i en burk och skickade tillbaka den för att hans dna skulle kunna matchas mot andra i företagets register. För säkerhets skull gjorde han detsamma hos ytterligare ett bioteknikföretag. Resultatet gav vid handen att han hade såväl sydeuropeiska som brittiska och nordiska spår i sitt dna.

Under de kommande åren fick han löpande information, men inte om någon perfekt matchning.

– I januari i år kom ett genombrott. Företaget "23 and me" kontaktade mig och berättade att de hittat en kvinna vars dna till 13 procent överensstämde med mitt! Det skulle alltså röra sig om en förstakusin.

Det var bara ett problem. Kvinnan hade bett om anonymitet utåt när hon, av nyfikenhet på sitt arv och potentiella genetiska sjukdomar, anlitade företaget.

Bioteknikföretaget kontrollerade så att kvinnan inte var en släkting på Bills mors sida. Det var hon inte. Alltså hade Bill kommit ett litet steg närmar sin far. Bingo. Företaget erbjöd Bill att via dem skicka ett meddelande till kvinnan.

Bill skrev ett meddelande med ganska få detaljer och frågade om hon ville ha kontakt. Inget svar.

Han skrev ett andra meddelande, med fler detaljer. Inget svar.

Han skickade ett tredje meddelande och bifogade en länk till imbd.com, en sök- och informationssajt om människor inom nöjesindustrin. Bill är filmproducent i Hollywood och ville visa hur han ser ut och att han är en reko kille.

– Jag nämnde att jag just då producerade en film med Peter Stormare, Legacy. Ju mer svenskt desto bättre, liksom.

Den anonyma kvinnan i London, Angela, skickade bilderna vidare till sin mamma och morbror som båda utbrast: "Men herregud, han är ju en kopia av vår bror Christer i yngre år!"

Nu äntligen svarade hon Bill med det förlösande besked han så länge drömt om: "Jag vet vem din pappa är".

– För att komma någon vart med topsningen var en av mina 18 närmsta släktingar på pappas sida tvungen att topsa sig på samma bioteknikföretag. Och det var just vad Angela gjorde! En av 18 bland planetens 7,3 miljarder människor. Det är magi.

Efteråt har Angela, som alltså är Bills kusin, varit djupt ångerfull över att hon inte besvarade hans brev, men hon höll det helt enkelt för otroligt att de kunde vara släkt och betraktade hans brev som fejk.

Bill bad Angela att fråga hans pappa Christer om han ville ha kontakt med sonen.

– Sådant kan man ju inte förutsätta och jag ville ge honom en chans att backa ur om han ville det.

Christer minns när hans syster och bror i våras kom hem till hans lägenhet i Ekholmen och berättade att han har en son i Los Angeles.

– De hade förväntat sig att jag skulle bli helt chockad, men så blev det inte. Allt sedan jag lämnade USA har jag känt en tomhet i mitt bröst. Det är sant. Något har saknats mig. I samma sekund som jag såg Bill försvann den tomheten. Det är mycket märkligt.

Kärleken dem emellan går inte att ta miste på och känslan av samhörighet infann sig direkt när de för två veckor sedan möttes för allra första gången. Då hade de skrivit och pratat med varandra dagligen sedan i maj.

Det är inte bara utseendet de delar.

– Jag har alltid älskat film, säger Christer. När jag var yngre kunde jag gå på bio två gånger samma kväll. Det är ett stort intresse och så visar det sig att min förstfödda son är filmproducent. Dessutom är vi båda musikaliska.

I onsdags åkte Bill hem till Long beach i Kalifornien. Men till sommaren ses de igen.

Kontakten mellan far och son är upprättad. Nu kan inget bryta den.