Här, på andra sidan vägen från Rosenkällasjön, ska den nya våtmarken anläggas.
Det blåser kallt från Rosenkällasjön, men Anders Jörneskog skiner upp när han hör ett bekant läte.
– Gråhakedopping! Härligt att dom är tillbaka, hoppas det blir ungar i år.
En kort bit från där vi står, på andra sidan grusvägen, ska en helt ny våtmark anläggas med start i höst. Projektet har en budget på en halv miljon kronor där det mesta av pengarna kommer gå åt till att höja vägen.
Förra sommaren svämmade området bredvid Rosenkällasjön över. Samma område som nu ska bli permanent våtmark.
Redan till nästa vår är tanken att området på ungefär 2,5 hektar ska myllra av liv. Kommunen återskapar hindren för det flödande vattnet i Tinnerbäcken som rinner precis bredvid och området kommer att svämma över naturligt.
Precis som det gjorde innan marken odlades upp.
– Det blir en grund våtmark som kommer att gynna biologisk mångfald, säger Anders Jörneskog.
Finns det inte tillräckligt med våtmarker i Tinnerö?
– Av 2 000 hektar mark är 100 hektar våtmarker. Det finns definitivt plats för fler.
Anders Jörneskog blickar ut över Tinnerö och Rosenkällasjön. Till hösten kommer sjön att tömmas för att få bort all fisk. "Det enda vi inte vill gynna är fisken".
Gråhakedoppingens grymtande läte var dagens höjdpunkt för Anders Jörneskog. Den sällsynta fågeln är tillbaka i Rosenkällasjön även i år.
Tinnerö söder om Linköping har blivit ett mycket populärt utflyktsmål. Enligt kommunen görs ungefär 200 000 besök här varje år. För Anders Jörneskog är tillgänglighet och människors upplevelse i princip lika viktigt som att djur och växter trivs.
– Alla ska ha nytta av området. Det är en betydelsefull del av den tätortsnära naturvården.
Rosenkällasjön är ett fint exempel. Sjön anlades 2004 och både fåglar och besökare hittade snabbt dit till det som förr ansågs vara lite av Tinnerös baksida.
– Det var planterade granar, tråkiga åkrar och en sumpskog som ingen besökte. Man får säga att det blivit bättre nu, säger Anders Jörneskog med ett snett leende.
Anders Jörneskog, kommunekolog.
Anders Jörneskog, kommunekolog.
2002 började han att arbeta med Tinneröområdet. Sedan dess har markerna i eklandskapet systematiskt restaurerats och sedan inventerats.
Resultatet är tydligt – de mesta av åtgärderna fungerar och det går fort att förändra till det bättre.
– Det mesta går åt rätt håll på Tinnerö just nu. Fågellivet är bra, den hotade läderbaggen ökar, det är extremt artrikt vad gäller bin och humlor. Föryngringen av ek fungerar också fint och vi har många besökare.
Känner du lika starkt för Tinnerö nu som du gjorde 2002?
– Ja. Det är skitkul att jobba med de här frågorna. Vi ser ju att det funkar – att vi med ganska enkla medel och ett långsiktigt naturvårdsarbete gynnar massor med arter.
Många som jag pratat med säger att du är väldigt driven och får saker och ting gjorda.
– Det är väl därför man är avlönad av kommunen, att man ska leverera resultat? Det är skojigt att de saker man gör blir bra, och blir de inte bra vill man testa andra varianter.
Upplever du att det satsas på Tinnerö?
– Ja, verkligen. Det satsas mycket resurser på våra naturreservat i kommunen, speciellt på Tinnerö.
Anders Jörneskog drömde om ett par svarthakedoppingar i Rosenkällasjön. Det kom många fler.
Tinnerbäcken ska tillåtas svämma över och bilda en helt ny våtmar, precis på andra sidan vägen från Rosenkällasjön.
"Jag känner bara glädje när jag är här", säger Anders Jörneskog om Tinnerö.
Svarthakedopping med unge under vingen vid Rosenkällasjön.
Hemma på gården i Kinda kommun har Anders Jörneskog ett eget eklandskap där han idkar praktisk naturvård med motorsåg och lie. I Tinnerö ser han till att skötselplanen genomförs och låter andra göra "grovjobbet".
– Det är en fascinerande mångfald som blivit kvar på grund av traditionell skötsel. Jag får en go känsla i kroppen när jag ser resultat här ute, och när jag får glada tillrop från besökare. Särskilt runt våtmarkerna, som förr var tråkiga, fuktiga och dåliga åkrar, men som nu blivit magneter för fågellivet.