Hon bryr sig inte om att det är senapsgult som gäller i vår, hon tänker inte köpa in sjalar i den färgen.
– Asiater och mörka människor är snygga i senapsgult, men det passar inte den skandinaviska hudtypen. Jag måste beställa minst 800 stycken, och det skulle jag aldrig kunna sälja.
Där har ni Helena i ett nötskal, hon är säljare mer än designer, praktiker mer än visionär. Hon designar visserligen 40 procent av accessoarerna själv, men det är viktigare att få avkastning för dem än att hon själv ska tycka att produkten är utseendemässigt fulländad.
Hon tycks ha en osviklig fingertoppskänsla för vad som går hem hos kvinnor när det gäller halsdukar, sjalar, strandväskor, handskar, mössor, hattar, tunikor och ponchos, oavsett vad modeindustrin för tillfället proklamerar. För männen finns ullkepsar, halsdukar, handskar och mössor.
Omsättningen när Helena tog över företaget 2012 gick från 2,5 miljoner till 6,5. På bara några år.
Nu har den dock sjunkit sedan största kunden Dea Axelsson förra året gick i konkurs, och landat runt 4,5 miljoner.
– Usch, jag har levt med deras konkurshot i fem år och fick nästan magsår på kuppen. Det handlade ju om väldigt stora kvantiteter. De försökte satsa sig ur krisen, men det sprack. Å andra sidan hade jag varit tvungen att nyanställa och hitta en ny lagerlokal om de inte gått i konkurs.
– Det har gått larvigt jävla bra. Men nu fyller vi ut den kostym vi har och det känns praktiskt för nu.
Att hon skulle bli egen företagare förvånade hennes själv lika mycket som omgivningen. Hjärtat har alltid funnits i rese- och hotellbranschen.
– Innan barnen kom var jag stationerade på alla möjliga platser som reseledare, Nepal, Venezuela, Turkiet, Grekland, Marocko...
Under studierna städade hon på hotell och det var också där hon sedan kom att arbeta. I receptioner, med konferenser och till slut som försäljningschef på Radisson, Stora hotellet i Linköping.
– När Elite köpte kedjan valde jag att sluta och istället börja som försäljningschef i min systers företag, Lotta Design. Lotta formger och säljer i huvudsak stålsmycken, som tillverkas i Kina, men även andra accessoarer.
Företaget hade lager och kontor i Tornby.
– En dag knackade en karl på dörren. Han hade en pall med kartonger som han undrade om vi var intresserade av. Han frågade vad vi sysslade med, vi svarade smycken och fick svaret:
"Men då borde ni ju köpa mitt företag. Det blir ett perfekt komplement till era grejer." Företaget var Susanna Design, ett väletablerat företag som mannens föräldrar hade startat för 50 år sedan.
Systrarna började grunna och räkna. De kollade sortimentet och fann att målgruppen var damer. Kanske skulle kollektionerna kunna föryngras lite.
De slog till, och drev företaget tillsammans i ett år, sedan tog Helena över det.
– Vi jobbar med olika målgrupper och det gick inte att kombinera försäljningen.
Eftersom det är försäljningen av tjänster, snarare än produkter, Helena brinner för var den nya yrkesrollen lite ovan.
Plötsligt var hon tvungen att skaffa sig järnkoll på modetrender, bygga bra relationer med agenter på textilfabriker i Kina och Europa, åka på inköpsresor, skapa vår- och vinterkollektioner, kajka Sverige runt i bil för att sälja in sina varor.
I takt med att företaget växte anställde hon väninnan Ann-Sofie Stål som allt i allo. Det är också hon som följer med på inköpsresorna i Kina.
– Ann-Sofie och jag har väldigt olika smak, det är bra, då blir vi breda tillsammans.
Inte bara breda rent bildligt, utan även långa rent bokstavligt.
Båda är närmare 1,80 och vana vid att verksamheten i de kinesiska fabrikerna nära nog avstannar när dessa skandinaviska giganter går genom lokalen.
Helena Carlsson är ekonomiansvarig på en 25-procentig tjänst. Därtill tar Helena in extrapersonal när det är dags att packa de olika kollektionerna.
– Det handlar ju om hundratals paket och jag föredrar de äldre lagerarbetare som Arbetsförmedlingen hjälper mig med. De är grymt duktiga på packlogistik.
Helena öser lovord över sina två fast anställda.
– Som egen företagare blir det så tydligt att en engagerad och självgående personal är värt precis allt.
Att arbeta mot Kina är ett kapitel för sig, menar Helena.
– Upplysta Peking och Shanghai är en sak, de industristäder på landsbygden som vi besöker, något helt annat. Jämfört med Indien är arbetsförhållandena riktigt bra, men det är så sunkigt att man knappt tror det är sant på restauranger, toaletter och i offentliga lokaler.
Övertydlighet gentemot agenterna är ett måste.
– Trots att jag sagt att det enligt svensk lag måste finnas tvättråd i alla plagg så måste jag upprepa det inför varje ny beställning, även då agenten är densamma. Absolut ingenting betraktas som självklarheter om det inte uttryckligen står i beställningsordern.
Och så berättar hon om en kollega som satte en lapp på en vänsterhandske i en kinesisk kollektion och skrev att 4 000 av dessa ville han ha. Varpå han fick 4 000 vänsterhandskar översända.
Kina är en gigant och Sverige en fjärt. Det absolut minsta hon kan beställa av en färg på exempelvis en mönstrad sjal är 800 stycken. I Kina är det en pytteorder.
Hur framtiden ser ut vet hon inte riktigt.
– Detaljhandeln har det oerhört tufft nu. Vi ser ett ändrat köpbeteende där människor prioriterar upplevelser, resor, kroppsbehandlingar och personlig utveckling, framför shopping.
För att bli mindre sårbar funderar hon på att utöka sortimentet med ett helt fristående ben att stå på.
– Varför inte hockeyprylar? Mina grabbar spelar och jag kan en hel del om sådana saker.
Hon är inte rädd för att bli arbetslös.
– De här åren, herregud så lärorika de varit. Den som drivit eget borde vara en stor tillgång för andra företag och ha lätt för att få jobb. Jag menar, vad gör du INTE som egen företagare? Jag har fått en helt annan förståelse för arbetsgivarsidan, och att man utan lönsamhetstänk är död.
Något mer, i ämnet konsumtion?
– Ja. Handla i fysiska butiker! Näthandeln tar över i rekordfart och jag har kört genom småstäder som är helt döda. Utan butiker inget liv.