Endorfinerna bubblar när en brant nerförsbacke är avklarad.
Karin Lundin har kört mountainbike sedan april i våras.
Den intensiva grönskan och dallrande luften får vallaskogen att nästan kännas tropisk ikväll. Marken är blöt efter förmiddagens skyfall. Fågelkvitter samsas med surrandet av myggen, som angriper en så fort man stannar till. Rätt vad det är bryter två färgglada gestalter fram mellan träden. Det är Karin Lundin och hennes vän, som inte låter sin mountainbikerunda störas av vare sig blöta stenar eller hungriga insekter. Det gäller att hålla tungan rätt i mun i nerförsbackarna – bromsar man för mycket kan man sladda till och ramla, kör man för fort kan man tappa kontrollen. Men kicken när man har klarat det är belönande.
– Det är jättekul, säger Karin.
Hon började cykla MTB i början av april i år. Det började med att hon fick en inbjudan från sitt gym till att följa med på en guidad cykeltur på Omberg.
– Jag frågade "funkar det om man är nybörjare?", och då tyckte de väl att man bör ha några mil i benen iallafall. Så då gick jag en kurs på fem eller sex tillfällen ute i Olstorp. Sen hängde jag med till Omberg, och den turen var ju nästan tre mil och väldigt mycket uppför.
Efter den gången var Karin fast, och hon började i MTB-klubben Mera Lera's tjejgrupp. Hon märkte att cyklingen fungerade som en ersättare för den sport hon tidigare sysslat med.
– Jag har alltid gillat att springa, men så har jag skadat ett knä, och kan inte springa längre utan att det gör ont och svullnar upp. Jag älskar ju intervallträning och uppförsbackar, så det var väl mer den biten jag såg framför mig innan jag insåg att det ser ut såhär i skogen, skrattar hon och gestikulerar mot den steniga, rotbelagda terrängen bakom sig.
– Det blev ju en ny utmaning kan man säga.
Som nybörjare ska man helst ha sällskap på cykelturen.
Var det en stor tröskel att börja våga cykla på det här sättet?
– Nej, egentligen inte. Men jag har alltid varit lite skraj för just utförskörning. När jag började på kursen och såg hur de andra åkte tänkte jag att om jag ska våga släppa på så vågar jag väl släppa på, och så gjorde jag det.
Karin berättar att hon snabbt märkte att de tipsen hon fick på kursen funkade, och att rädslan därför gick över fort.
– Hoppa där emot, det gör jag inte. Det finns ju dropp och så, men nej... Och sen vågar jag inte cykla med sådana pedaler som man sitter fast i heller... än.
Hon berättar att hon helst cyklar tillsammans med någon annan. Att cykla själv känns otäckt än sålänge, eftersom det finns en risk för att ramla.
Det går undan när Karin susar fram genom skogen.
Karin har ett tips till de som är sugna på att börja med någon ny aktivitet, men som inte riktigt kommer sig för:
– Om man funderar på det så ska man göra det. Jag såg faktiskt en tävling med hon (Jenny) Rissved som vann OS-guld i mountainbike för ett gäng år sedan. Just det här när de kämpade sig upp för backarna, då tänkte jag att det här måste vara jättebra träning utan för mycket belastning. Och sen så gick jag och tänkte på det i några år och var lite sur över att jag inte tog tag i det, men så insåg jag att jag inte kan springa och kände bara: amen go for it.
Mera Lera's tjejgrupp har en Facebooksida, och via den fick Karin tips på hur hon skulle komma igång. Den var även där hon hittade sin cykel, som en tjej i Ljungsbro sålde begagnat för 5000 kronor.
– Det är ingen värstingcykel men precis vad jag behöver just nu. Så det behöver inte kosta jättemycket till att börja med, man kan ju känna sig för.
Viktigt med färdkost! Vallaskogen är full med smultron såhär års.