De hade pratat om att ägna annandagen åt elefantridning. Familjen – mamma, styvpappa, Emelie och småsystrarna Paulina och Micaela – hade varit i Thailand i två veckor redan, åkt runt en del och bestämde sig för att det trots allt vore skönt med en lugn dag på stranden.
De började med frukost utanför bungalowen. Nioåriga Paulina hade lagt ner en del tid och möda på att rita teckningar till alla i hotellpersonalen och under frukosten delade hon ut dem till allmän förtjusning.
Det mesta var som vanligt, men inte allt. Människor började samlas på stranden, där vattnet plötsligt hade försvunnit. Styvpappa Micke berättade om ebb och flod, medan thailändarna sprang ut för att samla fisk från den torrlagda havsbottnen. Paulina tyckte att det var spännande och sprang ner för att titta. Plötsligt närmade sig den lömska vågen med väldig fart. Emelie ropade upp Paulina från stranden.
– Jag såg en kvinna med mönstrad klänning stå på en klippa. Hon var en tredjedel så hög som vågen. Det sista jag ser är att hon fälls av vågen. Då vänder vi oss om och springer, minns Emelie Ohlsson.
Emelie, som var sjutton år, tog femåriga Micaela i handen och sprang upp på bungalowens övervåning. Mamma Marie och Paulina sprang rakt in på bottenvåningen, Micke kom sist. När Emelie vände sig om och såg hur rädd hennes styvpappa var kom rädslan över henne på riktigt. Och det hon såg bakom honom är fortfarande hennes allra starkaste minne från annandagen 2004.
– Byggnaden var öppen på sidorna och vanligtvis var det fin utsikt med palmer och havet. Nu var det bara en svart vägg. Det var bara mörkt, säger hon.
Först kom en liten våg och slog undan benen på henne. Hon föll ner på betonggolvet och fick en glassbox i huvudet. I tumultet tappade hon greppet om Micaela. Då slog våg nummer två till, sex meter hög. Emelie hamnade långt under ytan.
– Jag brukar beskriva det som att vara i en tvättmaskin. Eller som att ramla av ett fordon i farten: bom-bom-bom. Och det var extremt mycket grejer i vattnet.
Ju längre hon var under vattnet utan att komma upp, desto mer säker var hon på att hon skulle dö.
– Jag tänkte mycket på skolan. På att det skulle vara tomt på min plats, och på kompisar.
Till slut började hon acceptera det oundvikliga, men när kroppen började slappna av och medvetandet försvinna fick hon plötsligt nya krafter.
– Jag ska fan inte dö i Thailand när jag är 17, bestämde jag, och försökte ta mig upp.
Hon tror att hon lyckades tajma det med att den tredje vågen kom. Något var det i alla fall som gjorde att hon sköts upp i vattnet och lyckades fånga in det halva andetag som förmodligen räddade livet på henne.
Till slut lyckades hon ta sig upp till vattenytan och insåg att hon var ungefär tre kilometer från där hon först träffades av vågen. Hon såg inga hus, bara trädtoppar. Och en enda människa – en pojke i treårsåldern, livrädd och fastklamrad i en palm.
Själv sögs Emelie ut mot havet och insåg att hon var tvungen att hålla fast sig någonstans. Till slut lyckades hon få tag på ett palmblad, där hon klamrade sig fast som en apa. Först då såg hon hur blodig hon var på benen och armarna.
– Det var så sjukt. På flyget dit hade de visat ”Day after tomorrow”. Nu var det som om jag var med i en katastroffilm. Jag sitter och äter frukost och en kvart senare hänger jag blodig i en palm.
Det var där och då hon bestämde sig. Hon hade tidigare varit väldigt fokuserad på vad andra ville att hon skulle göra. Nu var det slut med det.
– Om jag nu har kommit så här långt ska jag se till att göra allt vad jag drömt om och inte bry mig om vad andra tycker, tänkte jag.
Hon kämpade hårt för att hålla sig fast och inte träffas av all bråte som simmade omkring. Till slut tog hon sig ner från palmen, vadade runt i det träsk som uppstått efter tsunamin och hittade en tysk tjej som frågade om de skulle leta efter Emelies familj.
– Nej, de är döda, sa jag. Jag var säker på det. Framför allt mina syskon.
Snart därefter hörde hon ändå sin mammas röst. Deras förhoppningar om att övriga familjemedlemmar skulle vara samlade sköts snabbt i sank. Nu kom dessutom nya vågor och de blev tvungna att klättra upp i ett träd igen.
Efter att ha klättrat upp och ner ett antal gånger vilade de ut på marken. Emelie hade ont under vänster knä och när hon kände efter försvann hela handen in i benet. Hon kräktes och svimmade. När hon kvicknat till såg de en barnkropp ligga och flyta på mage. Emelie och hennes mamma började dividera om huruvida det var en pojke eller flicka. Emelie svarade ”pojke”.
– Jag ville inte att det skulle finnas en möjlighet att det var Paulina. Barnet hade ljust linne och blåa kardborreskor, minns jag.
Thailändarna hjälpte hela tiden till att rädda människor som satt fast, och varnade hela tiden för nya vågor. Trots att de var svårt skadade lyckades Emelie och hennes mamma springa och ta sig upp för en brant sluttning där mopeder väntade. Och där låg Micaela. Livs levande.
– Jag vet inte vem som räddat henne. Hon kom ihåg att det var någon som var blöt och skakade mycket och att hon hade hängt i en gardinstång, säger Emelie.
Emelie lastades upp på en pick-up och kördes till sjukhus. De tre närmaste var fullbelagda men till sist blev hon inlagd på ett sjukhus i Phang Nga. Där lastades hon upp på ett skrivbord och syddes direkt, utan bedövning.
Mamma Marie och Micaela kom också till sjukhuset, och mamma fortsatte att oupphörligt prata om barnet de sett flyta omkring. Känslan blev ännu värre när Micke dök upp, utan Paulina.
Det var kaos på sjukhuset. Röntgenplåtar blandades ihop, och Emelie hotades med amputation och fick sin oskadade fot gipsad. Såret sprättades upp, infekterades och hela tiden var hon omgiven av ångest från människor som fick olika dödsbesked. En dag fick de höra att de hittat en flicka som hette Paulina som pratat om en storasyster som hette Emelie. Glädjen var stor tills de något dygn senare fick veta att det var en finsk flicka.
Efter att ha flyttats till ett mer välorganiserat sjukhus fick de efter några dagar åka hem. De ville egentligen inte lämna Thailand utan Paulina, men ställdes inför ultimatum: Åk nu eller sätt er i ett vanligt charterplan med era skador och bekosta resan själva.
– Jag kunde inte sitta i ett vanligt plan, så vi hade inget val. Vi åkte ambulansflyg med sängar, säger Emelie.
Tredje januari landade familjen i Sverige. Emelie Ohlsson gick på kryckor länge. Mycket fokus hamnade på Micaela och på föräldrarnas sorg och oro för Paulina. För att slippa vara det stora barnet som tog hand om allt gick Emelie tillbaka till skolan redan efter någon vecka. Den första tiden sköt hon undan alla känslor så gott hon kunde. Hon var mest väldigt trött och somnade på lektionerna.
Hoppet om att återse Paulina fanns hela tiden kvar. De läste i tidningarna om återföreningar och om människor som tappat minnet och till slut kommit till rätta.
I april kom två poliser hem och berättade att de hade hittat Paulina. Hon var död, och familjen fick tillbaka kläderna hon hade haft på sig. Ett ljust linne och blåa kardborreskor. Precis som barnet de sett flyta i vattnet.
– Det var Paulina som låg där. Vi försöker vara överens om att det var bra att vi inte såg att Paulina var död där och då. Mamma har pratat sig blodig med obducenten om vi hade kunnat rädda henne, men han sa att hon hade fått ett slag i huvudet och drunknat direkt. Det är en återkommande mardröm jag har. Hur jag försöker rädda henne, men inte lyckas, säger Emelie.
De fick hem Paulina i en liten kista.
– Vi var vid flygplatsen och mötte henne. Det var första gången Micaela grät. Hon kröp alldeles intill kistan och ville stanna hos Paulina.
Sommaren 2005 började Emelie Ohlsson blogga. Allt som hon fram till dess hållit inne med skrev hon i bloggen. Den blev hennes frizon och fick snart väldigt många läsare. När hon var med i tv och berättade om sina upplevelser började de elaka kommentarerna komma in. Då tog hon bort bloggen.
– De tyckte att jag tyckte synd om mig själv och att det ju ”bara var lite vatten”. Jag fick otroligt fint stöd också, men man kommer ihåg idioterna.
Nu har det gått tio år sedan dagen som förändrade Emelies liv för alltid. Vi sitter på hennes kontor i centrala Linköping och pratar om Paulina.
– Hon var väldigt glad och rolig. Lite blyg. Väldigt duktig på att rita. Gullig och omtänksam. Men också lite nervös och hispig. Hon ville inte bada i djupt vatten, till exempel ... Hon var väldigt försiktig. Jag var ju sjutton och hon nio så jag tyckte att hon var lite jobbig. Men vi delade bungalow innan tsunamin och pratade mycket och hade fina dagar innan hon dog. Det känns väldigt bra.
Att Micaela klarade sig blev lite av familjens räddning.
– Det var bra för mina föräldrar. De blev tvungna att gå vidare. Det fanns de som förlorade alla sina barn. Det är obegripligt att förstå.
Att kunna prata så här öppet om Paulina är inte givet. Det har tagit lång tid att nå dit.
– Hade vi gjort den här intervjun för två år sedan hade det inte gått. Just henne har jag svårt att prata om. Upplevelserna i Thailand kan jag dra i sömnen. Men jag vill ha de roliga minnena av Paulina också och inte bara sorg och skit. Det är inte så jag vill minnas henne.
På ena underarmen har hon tatuerat in Paulinas namn med thailändska bokstäver. I sin företagslogga har hon trädet som räddade livet på henne. Thailand finns med henne överallt, och har verkligen påverkat henne. Innan tsunamin hade hon svåra ätstörningar, och upplevelsen hjälpte henne att få en annan relation till sin kropp.
– I stället för att tycka att kroppen var dålig insåg jag att den var grym som räddat mig från tsunamin, säger hon.
Nu driver hon ett eget företag, som fotograf men framför allt som entrepenör i fotobranschen. Hon är ambassadör för Canon och håller snabbt utsålda work-shops och kurser både utomlands och i Sverige. Till Linköping flyttade hon från Helsingborg tidigare i höstas, främst för att kunna bo med sin pojkvän Philip men också för att komma närmare kunderna i Stockholm.
– Jag hade inte jobbat med det här om det inte hade varit för tsunamin. Jag hade nöjt mig med något bekvämt och enkelt, tror jag. Paulina-tatueringen är en bra påminnelse när jag gnäller för småsaker. Om schampot är slut ...
Fem gånger har hon varit tillbaka i Thailand sedan julen 2004. Men nu vill hon ta en paus.
– Det är en för stor känslomässig investering. Jag var där i mars och mådde dåligt i flera veckor efter. Men det har varit viktigt att åka dit. Det är ett sätt att bearbeta, men framför allt vill jag gynna thailändarna för att de tog hand om oss så väl.
Pojkvännen Philip har dock inte fått följa med.
– Det är så många som associerar mig med tsunamin. Det är skönt att bara vara Emelie med honom. Det är skönt att han inte ser mig som ett offer som så många andra gör.
Det är också det enda krav Emelie Ohlsson ställde för att bli intervjuad – att inte framställas som ett offer.
– Jag vill visa en annan bild av det. Att man kan gå vidare. Det är jätteviktigt att folk inte tycker synd om mig. Jag har lägenhet, jobb och det mesta av min familj kvar. Thailändarna är mycket mer drabbade. När jag var mitt i det kändes det som att jag aldrig skulle kunna skratta igen. Men jag är superlycklig i dag och jättetacksam för det jag har. Det tar tid, men det blir bra till sist.
Visst borde du skriva en bok om dig själv?
– Jag ska göra det nästa år. Inte en berättelse om tsunamin, utan mer om hur man går vidare. En peppbok. Jag har mycket material färdigt redan.