En stor majoritet av svenskarna tycker illa om segregation, det vill säga att avskilja folkgrupper från varandra. Linköpingsborna utgör inget undantag. Men nyligen fick vi svart på vitt på att Linköping är en av landets mest segregerade kommuner. Vad beror det på?
En förklaring är bostadsbristen. Linköpingspolitikern Catharina Rosencrantz (M) hävdart att problemet är strukturellt. Att vi så att säga bygger in segregationen i våra bostadsområden. När vi borde bygga mer ”blandat”.
Själv tror jag att medborgarnas krav på att i varje läge ha rätt att välja skola också leder till segregation. Som inbiten Lambohovsbo har jag inte glömt hur vi led med personalen på Slestadsskolan när den tappade hälften av eleverna till sin granne, friskolan Vittra, bara över sommarlovet. Hur ekonomin och drömmen om att driva en integrerad skola slogs i kras!
Sen att föräldrar och barn bytte tillbaka till Slestad redan innan läsårets slut är en annan historia. Det stör mig att valfriheten fortfarande är en så helig ko att den än i dag väger tyngst i alla möjliga sammanhang.
Att få tillbringa tid på Bäckskolan har gett mig många stimulerande tankeställare. Att skolans lektioner utöver allt annat ska vara roliga och lekfulla, det gillar jag. En utopi, kanske, men i så fall en härlig sådan. Jag mötte en geist hos både lärare och personal som det slår gnistor om
Om Bäckskolans elever orkar hålla uppe den geisten ända till gymnasiet och universitetet så vill jag också tro jag att erfarenheter från det gamla hemlandet, språket, kulturen och så vidare kommer dem tillgodo. Och att vi svenskfödda kommer att välkomna det.
Min uppfattning är klar: Sverige är inte på väg att stängas, tvärtom. Sverige är på väg att öppna sig, att bemöta främlingar med sund nyfikenhet och respekt. Att underlätta för nytillkomna med yrkesutbildning och inte låta dem vänta i åratal.
Den socialdemokratiske skolpolitikern Jakob Björneke (S) gick själv på Bäckskolan på mellanstadiet. Han är en politiker som gärna blickar bakåt för att få fatt på framtiden. Han är självkritisk och anser att Berga har slitits isär under de senaste tio åren.
Jag citerar hans kommentar från lördagstidningen:
”I början på 2000-talet var skolan en mötesplats, där eleverna från villaområden i Vidingsjö och Ramshäll dagligen mötte hyreshusungarna från Skarpan och Luftvärnsgatan. Vi kanske inte direkt umgicks, men jag tror ändå att samhörigheten, som åtminstone jag kände, var bra för alla parter”.
Men det var då på 70-talet. Och hur lagar man något som har slitits isär?
Ja, det är frågan.